The harder they fall

Publicerad 17.02.2017 kl. 15:37

Igår heitti den här homon en sån voltti att mina två åskådare trodde att jag slagit ihjäl mig på isgatan när vi var på väg till Skorpan och äta soppa.

Inga armar, ben, fingrar eller handleder brutna, inga blåmärken, jag skröt ohämmat om hur jag tycks ha lärt mig landa på den fettkudde som som finns i nära anslutning till midjan / nedre delen av ryggen, utan att slå mig.

Men. Stort men. Kändes knöligt igår när jag gick och lade mig, åt nacken till. Dålig kudde, tänkte jag. Ända tills idag när nacken känns om möjligt ännu knöligare. Sträkte tydligen nackmusklerna.

Kulthetsgrad på en skala 1-10? Typ -3.

PS: dagens hurra!! att vi nu SLIPPER FORTSATT TJAFS OM DEN JÄMLIKA ÄKTENSKAPSLAGEN i riksdagen. Move on, people.

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 10 med bokstäver?

  
Efter en frapperande lång tid ute i periferin kommer jag snart att bli ännu mer perifer. Tillbaka till leråkrarna, fabriksröken, väckelserörelserna, de udda existenserna, dansbanden, drönarna, gräsrökarna och småstadsetablissemanget för att grunda ett agro-feministiskt tältkollektiv på torget i Jeppis. Hur det går? Vete fan. Hoppa på traktorn så kör vi.
 

Senaste kommentarer