När blir man vuxen?

08.01.2017 kl. 15:33

Se där en fråga som följt mig under största delen av mitt liv. Eller kanske snarare frågan: vad blir man vuxen av? Och vad blir man vuxen för?

Jag är 49. Detta år fyller jag 50. Då kunde man lätt får för sig att jag borde veta svaret på dessa vuxenhetsfrågor.

Det gör jag inte.

Däremot tänker jag mig en del saker som man förknippar med att vara vuxen. Det första är det ack, så viktiga men också i tonen tråkiga ansvar. Så tråkigt att jag snabbt tänker hoppa över det. Men det stämmer: att man klarar av att få ihop nåt slags vardag, betala sina räkningar, torka snoret, stiga upp och gå vidare när det skiter sig är väl en del av vuxenskapet.

Många vuxna människor har barn. Det har inte jag. Att ha barn gör att tiden blir mer konkret, mer synlig. Ett barn växer upp och utvecklas och därmed finns hela tiden ett konstant bevis på att man själv är äldre. Och det ansvar man har för en annan människa finns där hela tiden.

Det är en sanning att den som inte har barn mycket väl kan slarva på med sina egna projekt och grejer på ett annat sätt än den som är förälder. Man blir mer självcentrerad.

Så här långt är jag med.

Saker jag upprätthåller mina tankar kring handlar främst om dessa två till varandra relaterade frågor: när slutar man fråga? När slutar man leka?

Jag har aldrig kunnat sluta fundera på varför saker fungerar som de gör, människor gör som de gör, varifrån vi kommer, vart vi är på väg, varför vi inte kan ha lite roligt medan vi funderar på detta, varför katter är roligare än hundar, varför inga andra kvinnor jag känner i min ålder spelar bas, varför larsmoborna står i båten etc?

Varför man inte få vara fånig, varför man inte får sova på dagen om man vill. Varför man inte får göra saker dåligt. Varför man inte får misslyckas, och om man råkar göra det så ska man sopa igen spåren.

Varför jag är så ointresserad av att höra till grupper. Varför jag ändå är så intresserad av människor, deras tankar och deras bevekelsegrunder.

Alla dessa varför.

Jag tror på vikten av att tappa bort sig. Att inte veta vart man är på väg hela tiden. Jag tror på slumpen.

Jag tror inte på kontroll. Jag tror att vi behöver varandra. Jag tror att vi behöver tappa bort oss tillsammans. Jag tror att vi måste resa oss och titta över murarna.

Jag tror på ensamhet. Jag tror också att ensamheten är det största enskilda hotet mot människor välmående.

Men jag tror inte på att vara vuxen.

Kommentarer (1)
Spamfilter
Skriv siffran 9 med bokstäver:
Precis! Och jag tror inte att det där med barn är så avgörande heller för vuxenskapet eller lekandet eller hur man tappar bort sig. Däremot tänker jag mig att det ibland händer saker, att man gör saker som gör att man växer lite. Som första gången man på allvar säger nej för att man har råd att göra det. Eller för att man står på sig i nåt sammanhang. Sånt. Det gör en inte vuxen direkt, bara lite bättre på att existera.
Mia10.01.17 kl. 11:17
Nej är ett bra vuxenord, fuck that är två andra. Att bli vuxen är väl att lära sig skydda sig själv, en bit av det i alla fall.
14.01.17 14:01

  
Efter en frapperande lång tid ute i periferin kommer jag snart att bli ännu mer perifer. Tillbaka till leråkrarna, fabriksröken, väckelserörelserna, de udda existenserna, dansbanden, drönarna, gräsrökarna och småstadsetablissemanget för att grunda ett agro-feministiskt tältkollektiv på torget i Jeppis. Hur det går? Vete fan. Hoppa på traktorn så kör vi.
 

Senaste kommentarer