Bilkillen

07.01.2017 kl. 15:14

För den som nu legat sömnlös och oroat sig för hur det ska gå med mitt trashade bakljus - se förra inlägget - kan jag meddela att jag är i den lyckliga situationen att jag har en mig närstående person som vet allt om bilar och dessutom gärna fixar saker.

Simon bor dessutom ett kvarter bort och har hyfsat med tid att hjälpa sin gamla faster med allt möjligt.

När jag bodde i Åbo och senare i Helsingfors var det ibland fanimej hopplöst att få tag på nån som kunde fixa praktiska saker, typ borra hål i en stenvägg, fixa en extra strömdosa nånstans i lägenheten, byta en lampa på bilen. Hittade man nån hade de inte tid och när de hade tid kostade det alltid en hundralapp fast det tog en kvart.

Över till Småstaden. Av nån anledning finns det alltid tid att laga, byta, borra, bygga. Antagligen främst för att det är pinsamt att vända sig till nån utanför familjen eller den trängsta bekantskapskretsen och be om hjälp. Vissa saker köper man inte.

Det klassiska exemplet är stickade sockor. Dem gör en själv. Eller ens mor (som i mitt fall) eller nån mormor. Eftersom jag är värdelös på att sticka får jag bara tacka Herran.

Nåväl. Simon lagar vänster baklykta. Det enda jag behöver göra är att stå ut med skammen att hela släkten vet om att jag är urusel på att backa, vilket de glatt kommer att kommentera och minnas för all framtid. ALL framtid.

Det finns fördelar med att ringa nån firma och be dem ordna grejen. De kommer inte att mobba en resten av livet för det.

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 4 med bokstäver:

  
Efter en frapperande lång tid ute i periferin kommer jag snart att bli ännu mer perifer. Tillbaka till leråkrarna, fabriksröken, väckelserörelserna, de udda existenserna, dansbanden, drönarna, gräsrökarna och småstadsetablissemanget för att grunda ett agro-feministiskt tältkollektiv på torget i Jeppis. Hur det går? Vete fan. Hoppa på traktorn så kör vi.
 

Senaste kommentarer