Linda in mig i dialekten när jag dör

06.11.2016 kl. 16:32

Jag är dålig på att höra till grupper. Tänker på det nu igen när Svenska dagen firas, allt som ens lite luktar nationalism får mig att känna mig olustig. På fejan får jag reklam för Den stora finlandssvenska kryssningen som ska ske nån gång, nånstans, och det bara kryper i kroppen.

Mitt modersmål är svenska.

Nej, vänta.

Mitt modersmål är en dialekt som går rätt ner i hjärtnerven. Den för mig till en plats där jag hör hemma. Svenskan kom senare. Men den är också mitt språk. Och det är finskan också.

Jag studsar bland dem, fram och tillbaka. Jag märker inte när jag byter språk, jag märker inte vad jag tänker på för språk. När jag talar för mig själv sker det på alla tre om vart annat.

Men närmast är som sagt dialekten. Den kryper jag in i när jag vill känna mig hemma. Heim. Tä ja ska vara.

Kommentarer (1)
Spamfilter
Skriv siffran 4 med bokstäver:
Hej, vilken fin plats din blogg är.
stormen07.11.16 kl. 10:48
Tack, Stormen! Roligt att du tittade in, välkommen på nytt!
07.11.16 12:24

  
Efter en frapperande lång tid ute i periferin kommer jag snart att bli ännu mer perifer. Tillbaka till leråkrarna, fabriksröken, väckelserörelserna, de udda existenserna, dansbanden, drönarna, gräsrökarna och småstadsetablissemanget för att grunda ett agro-feministiskt tältkollektiv på torget i Jeppis. Hur det går? Vete fan. Hoppa på traktorn så kör vi.
 

Senaste kommentarer