Höst i kvadrat

Humöret idag är i total paritet med vädret: lågtryck, grått, vattensjukt. Försöker fortfarande fatta exakt vad vi ska ha bihålor till, förutom att det gör skallen aningen lättare och att det resonerar trevligt när vi talar och sjunger.

Farsan är parkerad på sjukhuset och har ros i foten. Låter på nåt sätt rätt sympatiskt men det är det förstås inte. Men nu vet man var man har gubben och nu får de reda ut annat också (angiografi etc).

Kan bara konstatera att det inte är så kul att bli gammal, varken för den som det gäller personligen eller för dem som står vid sidan om. Nåt man aldrig fattade som lite yngre men sen går åren oförmärkt och plötsligt har livsgungan tippat över åt andra hållet.

När man mitt i allt är den som försöker hjälpa till, ordna, ska parera mellan att vederbörande själv vill men inte kan. När frustrationen blir för stor för att ens kropp inte lyder. När alla blir otåliga för att situationen är ny och ingen av de inblandade riktigt vet hur man ska bete sig. När man vet att det inte blir bättre.

Och när man vill skjuta ifrån sig allt. Idag är en sån dag. Imorgon är det en ny dag och chansen finns att det känns annorlunda.

Nu är barnet vuxet, medelålders och stirrar ut på höstlöven och vet att det finns ett ansvar som inte fanns förr. Men det finns också en kärlek.

08.10.2014 kl. 15:49

Sjukt vade här!

På fredag kväll kom våra vänner från Berlin på besök. De hade med sig 1kg Rittersportchoko i olika varianter. Idag på eftermiddagen var chokladen ett minne blott. Ett halvt kilo choklad per käft, alltså.

Då ska vi ta in det faktum att jag sov mellan 3 och 6 på eftermiddagen. Jag är alltså rejält förkyld och försöker bota mig med choklad och en icke föraktlig mängd lösgodis som min förmyndare P köpte på sin kiosktur för en timme sen.

Nu kallar bädden igen. Om jag orkar ska jag slötitta på nån kattvideo.

05.10.2014 kl. 20:59

Jamen, nu händer det grejer

I Jeppastan fortsätter det hända, Jakobstad Music & Arts börjar denna vecka och jag klämmer glatt in the Hearing, Tonbruk, rysk balett, Bob Hansson och Berlinbesök från torsdag framåt.

I övrigt kan jag konstatera att mitt skateprojekt går vidare åtminstone på det omedvetna planet; i natt drömde jag om att jag skejtade runt och blev positivt överraskad över att det faktiskt var lättare än jag trodde, och folk hejade på att uttryckte sin glädje över mina oväntade skills.

I den verkliga världen har jag inte samlat mod nog att ställa mig på brädan ännu. Men det ska ske. Freud hejar på.

29.09.2014 kl. 14:58

Det heter inte sinister för intet

- Ja, hallå?

- Vääänster bihåla här, morjens!

- Öh, hej. Det var ett tag sen.

- Jamenvisst! Precis vad jag tänkte också!

- Kan inte påstå att jag saknat dig under tiden...

-Hördudu, det var faktiskt min kollega på höger sida som höll igång under fjolåret! Visserligen var jag också igång, men i betydligt mindre skala, som du vet. Och trots att jag inte bidrog på nåt avgörande sätt till hur du mådde fick jag mig en påhälsning i samband med operationen i februari.

- Ja, det var ju läge att fixa båda sidorna på en gång, när de nu ändå var igång och karvade.

- Skit i vilket. Som du märker har jag startat upp igen och körde direkt igång i pannhålan på min sida också. Ingen idé att fjanta på bara i maxillaren, tyckte jag. Och du brukar ju själv vara av den åsikten att det är bra att göra grejer ordentligt när man ändå börjar med nåt. Eller hur?

- Kanske inte just i det här fallet. Trivdes faktiskt rätt bra under det dryga halvår jag inte hade bihåleinflammation. Förresten kom det ju feber med på köpet ganska direkt den här gången. Lite hade du kunnat hålla igen!

- Inget varar som bekant för evigt. Ett halvt års garanti är väl ungefär vad de ger på det där arbetet, du har ju varit med förr och vet hur det funkar.

- För all del. Lite respit hade jag kunnat få, tycker jag. Fjolårsproduktionen låg på toppnivå och från slutet av maj till årets slut kan jag inte påstå att jag noterade några längre produktionsstopp...

- Att tro att några antibiotikakurer skulle ha nån större inverkan är ju mer än lovligt naivt. Mer än att magen brakar ihop. Meeen, det där väljer du själv. Hinner inte prata mer nu, förresten, ska slå en signal till höger bihåla och kolla om de kommer igång där också till helgen. Tjenamoss!

- Vaffaan.., hördu! Lägg inte på! Jag är inte klar än! Hallå? Hallå?

 

23.09.2014 kl. 16:44

Evolve or perish

Ännu en i raden av måndagar som inte riktigt blir så där som man tänkt sig. Jag brukar försöka undvika tänka allt för mycket på dagsinnehåll och -riktning just av den orsaken.

Jag har haft anledning att tänka på intentionsavtal (aiesopimus på finska) på grund av en översättning som kom i min väg. Vidare har jag tänkt att det nu är läge att ta fram min allround höst-vinter-wheneverjacka som är varm och skön och som man därför ser mig iförd stora delar av året.

Jag har tänkt på hur man kan få en frivilligorganisation inte bara att överleva men att fungera på ett bra sätt på ett område som är både kinkigt och oförutsägbart (kinkigt för att det handlar om utsatta människor, oförutsägbart därför att det kommer en ny lag som kommer att ha stor inverkan på hur vi överhuvudtaget kan jobba).

Sen har jag tänkt att nu kom hösten på riktigt med kallt, klart och blåsigt väder. Och fascinerats över att min vänstra bihåla också vet att det är dags att inleda höstsäsongen med en rejäl inflammation. Hur vet den att den ska slå till precis nu?

Mycket på tallriken som det brukar heta.

Sen tänkte jag, lite tidigare här under helgen, att det är dags för mig att köpa en skateboard och lära mig skejta. Det är alltid bra att sysselsätta sig med saker som är olämpliga för ens ålder.

Samt gå ut med det i offentligheten så man inte kan bli bekväm och försöka smita undan.

22.09.2014 kl. 17:45

Vad gör vi nu då?

I tisdags damp ett Tom of Finlandvykort ner i postlådan, laddat med ToFfrimärken och en hälsning från en god vän: "Nog har ju tiderna förändrats en hel del..."

Det har de gjort sen vi gick i skolan tillsammans under andra halvan av 70-talet, han och jag. Mycket. Tom of Finland är en bra symbol för detta, från ett undergroundfenomen till en världsrörelse som gav många bögar en möjlighet att skapa en identitet och framför allt en gemenskapskänsla som Tom's Men.

Idag hyllar Posten Finlands internationellt mest kända konstnär med egna frimärken, även om HalpaHalli inte säljer dem (och förklarar att det inte är nåt politiskt ställningstagande - vilket det i högsta grad naturligtvis är) så är synligheten massiv.

Senare i veckan träffar jag en annan vän och konstaterade att det i den enskilda människans liv inte alltid lämnar så stora avtryck fast frimärken ges ut och vi marscherar i tusental på småstadens gator i sommarhettan.

Missförstå mig inte, både prideparader och frimärken är bitar i samma pussel där synligheten för hbtqi-människor på riktigt ökar, framför allt som ett kollektiv. Men det som är socialpsykologiskt av stor betydelse som samhällsfenomen lämnar nödvändigtvis inte spår i enskilda människors liv, där jag bara är jag och inte ett samhällsfenomen.

Frågan är hur vi gör för att överföra den positiva laddning och kraft som finns i synligheten och det ökade intresset för hbt-frågor till en bärande kraft i människors egna liv? Kort sagt: hur kan vi minska på ensamhetskänslan och känslan av backlash, där ens eget liv inte förändras i grunden och man i sin vardag inte känner sig varken mer välkommen eller accepterad? Hur gick det så när vi annars lyckats så bra?

Vad jag vill säga med det här är att det krångliga arbetet med att se varandra som individer och människor, och där vi ännu behöver arbeta med att bygga upp olika sammanhang där vi kan leva, andas, känna oss hemma och bara vara, måste fortsätta. Även om det inte skänker samma känsla av eufori och ger samma tydliga puff framåt.

Det där som brukar kallas vardag. Där vi lever. Där måste vi också finnas till för varandra konkret, på riktigt.

13.09.2014 kl. 11:27

47 år 1 månad och 9 dagar...

... tog det mig men nu har jag lyckats springa 15 kilometer. Och eftersom jag lyckats ta mig fram en sträcka motsvarande drygt 70% av ett halvmaraton inbillar jag mig att jag ska, i nåt skede, orka med de sista 6 kilometrarna också. Inom de närmaste 40 åren eller så.

Needless to say är jag ganska trött i benen. Men sol, +18, lätt vind etc. är idealiskt väder för löpning och eftersom jag föresatte mig att springa ganska långsamt och hålla jämn fart för att orka lubba hela resan blev det hela en rätt så angenäm upplevelse.

Med undantag för de sista 2, 3 kilometrarna. Då segade jag fram samtidigt som jag tackade min Skapare för ett jag har begåvats med ett på gränsen till dumhet envist huvud. Och intalade mig själv att promenerande inte är nåt alternativ om man tänkt sig att man ska springa.

För att fira denna milstolpe i mitt liv köpte jag choklad från Lidl. Inga extrvaganser här.

08.09.2014 kl. 19:03

Hur man sätter sprätt på skatteåterbäringen

Har suttit och slösurfat på billigt flyg halva kvällen. Skattmasen har visat sig från sin mest soliga sida och när man har lite pengar på kommande är investeringsobjekten klara: en resa eller nåt i instrumentväg. Eftersom jag köpte en ny bas i fjol är det sistnämnda inte riktigt motiverat.

Vilket betyder att P och jag drar iväg över jul och nyår, denna gång för att hälsa på två kompisar ute i utlandet. Dessutom får vi fira jul med en tredje vän, från den bespottade grannstaden Kokkola, även han på plats på kulturcentret vi ska besöka.

Ska åtminstone boka flyget innan jag berättar mer. Annars kommer jag att jinxa fanskapet med att säga för mycket och sen visar det sig att vi på julafton står och köar efter röbetssalladen på Prisma i Jeppis. Vilket vore oerhört pinsamt. Vill ju inte vara pinsam.

Men vi byter kontinent, så mycket kan jag avslöja.

06.09.2014 kl. 21:45

Och så trycker vi på sänd

En sten, stor som den pappershög som ett EU-projekt lämnar efter sig har lyfts från mina axlar. Länge tog det men nu är det fyrbannade rapporten klar.

Jag kan lova att det kommer att ta ett tag innan jag känner mig frestad att ansvara för nåt EU-relaterat på nytt. Som jag kunnat konstatera lär man sig mycket men nu vill jag lära mig nåt annat. Till exempel att skejta.

Först ska jag går till Jysk och köpa en durabel bäddmadrass jag kan rulla in mig i. Jag är inte känd för mitt oöverträffade balanssinne direkt.

03.09.2014 kl. 12:43

Snabbt överstökat

Denna förtjusande helg har jag ägnat åt ett par löpturer, det sista i min översättning som skulle åtgärdas (utan större kodfuckup) och att laga mat och äta. Det är så sällan jag orkar laga mat numera att det är värt en notering.

Imorgon är det 1 september och folk suckar över att sommaren är slut. Det har den väl varit ett tag oberoende av vad det står i almanackan. Jag hoppas dock på att det blir lika fint nästa vecka som Meterologiska har låtit antyda på sina sidor.

Annars får väl jag också klä mig i säck och aska och vänta på vintern.

31.08.2014 kl. 20:36

Nä, jag är inte riktigt där ännu

Roar mig ibland med att titta på dokumentärer om ultralöpning på Youtube. Folk som springer 200 kilometer över blånande kanadensiska berg, på stigar genom den fantastiska grönskan i Nya Zealand eller i nån helvetesöken i USA.

Det är lätta, sega människor som pinnar iväg, det är ofattbar uthållighet, pannlampor, skavsår och matstationer.

Själv har jag tänkt försöka mig på ett halvmaraton nästa år, typ 10% av vad de här typerna springer. Idag gav jag mig ut på en för mig lite längre runda. Drygt 13 kilometer.

Jag såg ut och kände mig som om jag sprungit 213. Lite att fila på där, kanske.

28.08.2014 kl. 19:33

Ifyllandet av EU-blanketter

Av alla saker jag arbetat med måste jag säga att det här med att rapportera om EU-projekt till Inrikesministeriet inte hör till de mest lustfyllda. Lärorikt är det, måste medges.

Lärorikt kan det också vara att slå sig på tummen med en hammare. En mer smärtsam upplevelse än den med EU-blanketterna men det har de båda erfarenheterna gemensamt att man gärna undviker dem i framtiden.

Dessutom pissar regnet ner. Hur har ni det idag?

27.08.2014 kl. 13:21

Translatoriska utmaningar

Efter att envisats med att hitta på allt möjligt annat tog jag mig idag i den s.k. kragen och började på med en översättning som jag ska göra klar inom denna månad.

Och som vanligt upptäckte jag att det var riktigt roligt när jag väl kom igång.

Översättandet är ett lustigt arbete, ibland går det otroligt lätt, ibland är det så gott som omöjligt, men för det mesta är det väldigt, väldigt spännande. Nu översätter ju jag varken lagtext eller skönlitteratur (jag är helt på det klara med att man bör vara gravt sinnesrubbad för att ens tänka tanken att översätta lyrik) så jag inbillar mig att det är aningen enklare, hursomhelst ett väldigt tillfredsställande jobb.

Tidvis införbannat frustrerande.

Har ett lite speciellt projekt framför mig: att översätta och texta en videosnutt. Då gäller det att håller grejer i minnet som att texten ska synas i ungefär fem sekunder, man måste räkna ut hur många tecken som ryms på varje rad etc. Innebär således lite extra petighet.

På detta viset sysselsätter jag mig för tillfället. Int så huttut, som förriga pojkvännen skulle ha sagt.

19.08.2014 kl. 18:43

Måste allt det roliga ta slut bara för att hösten knackar på?

Igår gjorde vi ett ryck och stack iväg till Fäboda och sprang på skogstigarna, perfekt väder på en +18 och en skön fläkt från havet. Eftersom jag försöker att njuta av det som finns omkring mig blev det en lunk i lugn takt.

Och sen alla tiders belöning: ett dopp i havet. Bort med skor, shorts och löplinne och rakt ut i härligheten. Vattnet är ännu rätt varmt och skönt men det var inte utan vemod jag sänkte min lekamen i havet. Idag är det regnigt och småpissigt och för min del är badsäsongen vorbei.

Försöker samla mig och börja beta av den där to do-listan som förföljer mig. Som bekant finns det inget annat sätt än att ta tag i en tråd och börja nysta.

Men när man är i direktkontakt med Prokrastineringens Högsta Gudinna hittar man på allt möjligt för att slippa. Skriver blogginlägg, t.ex.

Det är väl bara att snyta sig i ärmen och ta itu med översättning nr 1, nu då.

18.08.2014 kl. 13:17

Hur man skaffar sig en ätstörning

Vad man väger och hur man ser ut, och hur man ska se ut för att se bra ut är saker som aldrig försvinner ur våra hjärnor. Jag har tänkt mycket på det där. Till min egen relativa förvåning har jag även haft en väldigt intim seans med viktnojorna, dessutom som synnerligen vuxen, som 30-åring.

Jag träffar få människor som är nöjda med sina kroppar. Jag är inte heller tjohejsan när det gäller den samling armar, ben, organ, hud och grejer som jag knallar runt med, vare sig det gäller funktionalitet eller utseende.

Det yttre trycket med alla de bilder av hur vi ska se ut bombarderar oss och hur mycket man än vill tänka att man skiter i det finns diverse ideal internaliserade bakom pannbenet och där är det bara att konstatera: nä, jag ser inte riktigt ut som jag borde.

Till saken hör att jag inte är speciellt utseendefixerad. Min sminkbudget går på en tia i året. När det gäller kläder nöjer jag mig med att konstatera att gud gav oss jeans och t-shirts (och ylletröjor för vintern) och vad därutöver är, är av ondo.

Orkar inte riktigt bry mig, helt enkelt. Jag ser med förvirring på P:s samling Diorläppstift och den imponerande mängd krämer (samlingsnamn för flytande saker man applicerar på sin kropp, jag vet inte ens vad allt är) och prylar som hon finner användning för medan jag har en intorkad mascara i skåpet.

Men så har vi det där med vikten. Också den en sak som jag oftast inte orkat bry mig så mycket om, åtminstone inte innan jag nådde slutet av mina 20-tal. Då bodde jag ihop med en trevlig karl som jag träffat som 24-åring och livet gick sin gilla gång och som många andra noterat sitter man gärna i soffan på tuman hand och tycker att allt rullar på så där skönt.

Jag gick förstås upp i vikt (det gjorde inte han, tror fortfarande han är den enda karl som 50+:are kommer i sin studentkostym, på den tiden var han 63 kilo rent fläsk) och tyckte det började bli lite väl mycket. Han tyckte jag började se lite rubensk ut men det störde honom inte nämnvärt.

Pinsamt tyckte jag det var att jag vägde mer än honom.

I det här skedet föll min blick på en artikel i vad det nu var för damtidning (ni vet de där som å an sidan uppmanar en att tycka om sig själv som man är samtidigt som man delar med sig av diettips och bilder på smala, photoshopade brudar) där jag blev upplyst om att den kropp man har när man är 30 har man typ med sig sen resten av livet.

Jag var 29ochetthalvt och kände mig väldigt obekväm. Sista spiken i kistan, liksom. Jag var överviktig, inte mycket men så pass mycket kunde jag urskilja i spegeln plus att jag lärt mig vad BMI är.

Till saken hör att idrott inte utövat nån större lockelse på mig. Jo, jag såg gärna på när andra höll på men efter att ha deltagit i ett aerobicpass när jag gick i gymnasiet förstod jag att det där med att stå tillsammans med andra och försöka svettas till musik, och därtill vara tvungen att hålla reda på alla mina lemmar, det var inget för mig.

Löpning: en gång vart fjärde år. Två gånger på åtta år sammanlagt. Not bloody likely to happen.

Sen blev det vår och jag insåg att cykling kunde vara nåt. Jag köpte en cykel med en helvetisk mängd växlar, en cityversion av en mountainbike. Cyklande kändes bra.

I det skedet insåg jag att det jag stoppar i käften också har en rätt stor inverkan på det som vågen visar, och här kom väl en annan damtidning till hjälp tror jag. 1400 kalorier löd det som jag tolkade som den magiska gränsen för dagsintaget. Jag började med intresse studera vad allt möjligt innehåll i energiväg.

Så var jag redo. Drygt 10 kilo skulle väck och jag skulle parkera mig på cirkagurka 62 kilo som jag tidigare uppfattat som en bekvämlighetsvikt för mig.

Jag jobbade på ÅA och efter att jag släpat mig hem från jobbet satte jag mig på fettmangeln och pedade för vad jag var värd varje kväll. Det gick jävligt trögt i början men efter ett tag fick jag ett grymt flyt, märkte att jag orkade mer och kunde studera hur framför allt lårmusklerna blev till stål.

En annan historia var det där med energiintaget. Eftersom det var sommar och jag var speciellt svag för två saker, glass och öl, fick jag ta mig en funderare.

För att göra en lång historia kort kan jag meddela att mitt huvudsakliga intag av "mat" under den sommare bestod av, just det: öl och glass. Jag skämtar tyvärr inte. 1400 kalorier, det blir en hel del bira det.

Min sambo brukade säga att hans flickvän drivs med öl likt en bilmotor drivs med bensin.

Kalorikalkylatorn i huvudet funkade osvikligt, jag hade stenkoll på allt. Det blev en tävling mot mig själv. En lite längre länk med cykeln, lite färre kalorier, och efter att en månad ha stampat på stället försvann kilona.

Jag gick ner 11 kilo och var skitnöjd.

Det jag inte insåg då var att min öl/glassdiet inte var onödigt hälsosam, vidare begrep jag inte heller att eftersom jag fått en del muskler så behövde jag mer näring.

Småningom började jag hursomhelst ta det lugnare med tränandet. Öl och glass kan man dock leva på under hösten också.

Men jag hade fortfarande stenkoll på vad jag åt (och drack) och jag fortsatte gå ner i vikt. Fick kommentarer om att det räcker nu. Men fick också höra att det såg snyggt ut när jag blivit så smal. Det vill man ju gärna höra. Jag dunkade mig själv i ryggen också.

Från att ha varit en relativt slapp och slö kvinna med hög chillfaktor var jag plötsligt en mager hagga vars hjärnverksamhet kretsade kring att plussa ihop kalorier och eftersom min inbygda tävlingsmentalitet gör att jag alltid tycker att jag kan pressa lite till. Så jag pressade lite till.

Utåt gav jag bilden av att vara rätt avslappnad och inte speciellt fokuserad på viktminskningen men tammetusan att jag hade total kontroll. Och visst var det grymt med en brud som levde på malt- och mjölkprodukter och framlevde sina kvällar på ölbåtarna i Aura å fixade det här? (Mer ryggdunk)

För att sluta på 53 kilo och rytmstörningar några månader senare. Då blev jag rädd. I mina egna ögon var jag ingen kandidat för en ätstörning. Inte tillräckligt intresserad av kropp och utseende. Inte så viktfixerad. Men dit hamnade jag. Eller rättare sagt: jag räknade och pressade mig fram dit.

Senare förstod jag att man genom att äta för lite sätter igång en process i hjärnan där man belönar sig själv med att äta ännu mindre. Jag blev euforisk och led av näringsbrist och belönade mig med att äta ännu mindre.

För att jag kunde.

Idag är jag varken 30 eller väger 53 kilo. Jag äter betydligt vettigare (gärna glass fortsättningsvis, dock) men jag dricker ingen alkohol. På samma sätt som man kan äta sig fram (eller snarare låta bli) till en ätstörning kan man också dricka sig fram till ett alkoholberoende.

Det är en annan historia.

 

 

11.08.2014 kl. 20:23

  
Efter en frapperande lång tid ute i periferin kommer jag snart att bli ännu mer perifer. Tillbaka till leråkrarna, fabriksröken, väckelserörelserna, de udda existenserna, dansbanden, drönarna, gräsrökarna och småstadsetablissemanget för att grunda ett agro-feministiskt tältkollektiv på torget i Jeppis. Hur det går? Vete fan. Hoppa på traktorn så kör vi.
 

Senaste kommentarer