Fick röven ur vagnen idag också

Efter några dagar av riktigt asigt dålig luft i byhålan - Tavastvägen i la Stada i höjd med Industrigatan en fredag eftermiddag ter sig som en frisk fläkt i jämförelse - har jag idag fått köra en av mina standardrundor. Ut till grannkommunen, förbi Kyrkoby skola (där jag gick mina första sju skolår) och tillbaka, 6,9 km.

Visserligen har vi mycket industrier och transporter av bl.a. stock och all världens brännbart material till Alholmens kraft (världens största biobränsledrivna kraftverk) och kraftverket själv, då, men visst är det förbluffande att en småstad på knappt 20.000 invånare har så dåligt luft?

Vanligt folk känner av partikelmängden, folk som har nedsatt lungfuktion blir mindre glada. Fäboda heter svaret på problemet, i torsdags tog jag en halvtimmes tur där igen. Det är både roligt och tungt att springa där, lätt isigt på sina ställen ännu vilket kräver en del extra parerande. Förutom den normala ansträngning som kommer sig av att man ska skutta över stock och sten.

Men hörer fåglar sjunga, och så där. Havet hörs hela tiden nästan och med några dagars mellanrum ser man hur den sista isen och snön krymper ihop.

Köpte ett par nya löpskor idag, hittade ett par New Balance på rea som satt perfekt. Jag har kört mest med Asics (ytterst väldämpade) och Adidas (samma sak där) och de har varit aningen klumpiga. Inte tunga men rätt breda. NB:na kändes mycket bra på fötterna. Använder alltid två olika par som jag varvar med, känns bättre i fötterna så.

Imorgon är det träff nr 2 med löpskolan, jag har sprungit fyra gånger sen förra träffen, två halvtimmars (drygt) på Fäbodastigarna och två lite längre turer på asfalt (7,9 och 6,9 km). Poängen var att få in lite regelbundenhet och framför allt springa på asfalt. Nu fick jag in asfalttiden på de två sistnämnda rundorna men jag måste medge att speciellt den där knappa 8 kilometern kändes i fötter och vader.

Men nu går det lite lättare redan fast träningsstarten skedde 6.3. Om luftkvaliteten hålls någorlunda och inget annat skumt inträffar prickar jag in min första tia i slutet av nästa vecka, och ett par, tre kortare vändor. Typ 5-6 km. I skuttan med talgoxarna, punkkina och med havsbruset i örona.

14.03.2015 kl. 21:10

Hikipinko i löpskolan

Tiramisu hjälper till med att skriva blogginlägg, ena gången försvinner texten, andra gången försvinner kontakten med hela den världsvida interwebben. Mycket givande.

På söndag var jag och mitt excellenta sällskap ute i Fäboda och gjorda löpskolans första läxa i form av en dryg halvtimmes länk över stock och sten. Igår gjorde jag en 7,9 kilometers länk på lagom långsamma 53 minuter, ett sätt att komma vidare från de 25-30 minuter det tar innan min andning kommer igång. De hjälper inte att springa en halvtimme om man knappt lyckas veva igång motorn på den tiden.

Tyvärr känns ju benen lite sega, fötter, anklar och vaderna har ju inte stuntat på sen sista januari, och som bekant tar det sin tid innan senor, muskler och hinnor vänjer sig vid att det ska löpas nu igen.

För fem år sen, när jag började springa och gick från 50 meter till 14 kilometer på ett par månader, kröp jag nästan runt på Prags gator när jag var ute på en trevlig stadssemester och knappt kunde gå.

Inflammation i en sena på insidan av låret. Intelligent som jag är tyckte jag att det kändes bättre när jag sprang (vilket det ju gjorde - blodcirkulationen kom igång och allt värmdes upp och smärtan försvann) och sprang vidare i flera veckor tills jag knappt kunde gå på grund av värken. Bara att vila då.

Nu ska det göras försiktigare. Imorgon blir det 5 km på en dryg halvtimme. Men egentligen vill jag springa långt, långt. Halleluja för antibiotikakuren som killade alla luftrörskatarrsbasilusker.

Om halvmaratonet flyter bra 6 juni har jag börjat snegla på Turku City Marathon 12.9. Det är dock en annan historia, det.

Och så en kattbild.

10.03.2015 kl. 21:03

Slut på soffliggandet

Den där löpskolan jag bestämde mig för att joina för att kunna ta mig igenom ett halvmaraton 6 juni startade igår. Det gick sådär. Nästa gång vi träffas och spronger tillsammans är nästa veckas söndag, den 15.3.

Tills dess ska vi ha sprungit tre gånger, minst 30 minuter löpning per gång och helst på asfalt. Det låter lite men när man sprungit en gång i december, två i januari och noll i februari, gäller det att ta sig i sin obefintliga krage.

Och så ska det plankas varje dag. Jag upprepar: varje dag. Igår föll jag ihop som ett korthus efter typ 20 sekunder. Drar mig till minnes fornstora dag när jag plankade 2 och enhalv minut sådär utan större åthävor.

Det kommer att bli en lååång väg detta. Elikkä huomenna är det länk på schemat, siktar på 6 kilometer till en början.

Det hjälper inte att löptrikåerna jag köpte svinbilligt i Polen är snygga, de ska liksom användas också. Men om jag ska springa 21,1 och inte gå eller kontta är det bara att börja nöta asfalt.

Hepp!

07.03.2015 kl. 17:09

Tack, det räcker!

När det skojigaste som hänt under veckan är att man besökt veterinären och fått en frass snöpt tycker man onekligen att det kunde hända nåt trevligt. Kattsnöperiet gock för övrigt bra och fredag kväll och lördag var the Cat Formerly Known As Szarlotka i sitt livs form.

Men idag var kissen lite vissen när han vaknade och utan att gå in på detaljer konstaterade jag att kattstackarns mage är sekasin. 'Nuff 'bout that. Trött katt och trötta människor. Och en pigg katt som hänger i gardinerna.

Eftersom Isidor fortfarande är en vacker katt efter könsbytet känner jag mig nödgad att lägga upp en bild. Internet är som sagt till för att sprida bilder på katter.

01.03.2015 kl. 15:33

Könsbytarkatten

En klassiker.

Under de senaste dagarna, då jag igen legat på smärtans läger (denna gång med luftrörskatarr och en medicinering som på måndag kväll fick mig att spy fem gånger i rad), har jag varit i tillfälle att studera lurvbollarna lite närmare.

Den ena av dem, den lilla polska äppelakan Szarlotka, var större i formatet när hon flyttade in. Jag tänkte att Tiramisu helt enkelt är en mindre och nättare kisse, dessutom hade hon lite magproblem när hon kom så jag var noga med att hon skulle få mat ordentliga.

Mer glupskare Szarlotka försökte jag hålla borta från T-misus mat.

De små liven har växt ganska mycket under sina veckor (6) hemma hos oss. Speciellt Äppelkakan. Tyckte sen att hon började få rejält stora tassar. Och ett ganska kantigt ansikte.

Till saken hör att de är rejält lurviga i baken och även om jag sett en och annan kattrumpa fanns det inte så mycket att skåda där.

Men i går på morgonnatten när jag var uppe på sedvanligt toalettbestyr så där som gamla tanter gör studerade jag lilla polska efterrätten lite noggrannare.

Och tamme tusan. Fanns det inte en liten påse där? En bollbehållare? Jodå.

Szarlotka är en frass. Det finns inga förskönande omskrivningar här. Hushållets egen lilla Bollkalle.

Tid till veterinären är inbokad till fredag morgon. Det är bäst att få bort nötterna på kissen innan kissen själv upptäcker att han är kille. Speciellt med tanke på att hans syrra är precis det hon utger sig för att vara.

Snap, crackle, pop!

På bilden är det femtekolonnaren som tittar upp på oss. Stackarn.

25.02.2015 kl. 22:35

Nåt blir det väl av den här våren också?

Jag och lever och förpestar min tillvaro med Ikeamöbler, om nån undrar. Katterna lever också och den lilla illaluktande (Tiramisu alias Stinky) startade dagen med att gnaga av sladden på den enda fungerande telefonladdaren jag hade kvar i huset.

Typiskt kattliv, således.

En hel vecka har jag hunnit jobba och so far so good. I huvudet snurrar nåt som ska bli en EU-ansökan. Sen får vi se. Får troligen en kenyansk praktikant senare i vår och då ska det göras en liten undersökning bland utländska språkstuderande. Byråkratlivet är medryckande.

Sen betalade jag in 54 e för Helsinki Half Marathon i början av juni och det betyder att det bara är att snöra på sig skorna och börja springa nu. Inte så mycket känna efter och planera, med andra ord. Lovar att jag ska ta mig igenom 21,1 kilometer utan gnäll. Nån sluttid eller dylikt kommer jag inte att spekulera i på förhand, det är bara att kontta om inte annat funkar.

Obligatorisk kattbild. Var glada att detta inte är luktinternet.

15.02.2015 kl. 15:48

Sakranihe

Läge för gnäll. Gjorde den återkommande checkupen hos läkaren idag och har 1) lite sämre lungfunktion än senaste år 2) bihåleinflammation (det visste jag men har inte orkat tänka på saken, det har hållit på i flera månader) 3) homoglobinet på gränsen, undra på att det känts segt att träna den senaste tiden och 4) ena lillkissen har forsättningsvis onödigt lös mage och jag borde ringa veterinären.

Dessutom är allt godis slut, P åt till och med upp pepparkakorna igår.

Efter denna i-landsrelaterade utgjutelse kan vi i alla fall konstatera att solen idag är uppe i 7h 18min på dessa breddgrader. Om den inte skymdes bakom en grå himmel, det vill säga.

 

02.02.2015 kl. 14:07

Oj, det blev lite fler bilder

Ääh. Jag vet inte riktigt vad som hände. Jag skulle boka tid till frissan och gick in en sväng till den lokala tatureraren för att kolla läget, vilket ledde till att jag kom ut 2 och en halv timme senare med två nya bilder på vänster arm.

Jag frågade om man får rabatt för att man är tvungen att sitta och lyssna på det oerhört intrikata skitsnacket som kommer i en outsinlig ström men det fick jag inte heller. Alla arbetsplatser har sin svada och det här stället är inget undantag. Brukar rekommendera folk (kvinnor, alltså) att röra sig i homosociala manliga miljöer när chansen ges, det kan vara väldigt intressant.

Nu borde jag skriva en kolumn. Jag har skjutit upp det hela veckan så kanske jag kan skjuta på det en dag till??

Den lilla blomman är ny, dykaren bredvid också. Dålig bild men whatever, nu fattar idén.

29.01.2015 kl. 15:47

Årets första löptur

Idag fanns det inget att skylla på längre. Jag har ledigt, det är perfekt vinterväder, 0-gradigt, vindstilla, sol etc.

Knappt sex kilometer blev det och jag ger mig själv godkänt. Jag skulle inte använda epitet som "skönt" eller "bra" men rätt tillfredsställande var det ändå att stappla de sista stegen mot hemmets ytterdörr, medveten om att hela resan s.a.s. löptes.

Nu sitter två kattungar i badrummet och stirrar omväxlande ned i en golvsil och upp mot ett duschmunstycke. När jag duschar kommer de hoppande och sätter sig så nära de bara kan utan att bli våta (några droppar räknas inte) och följer noggrant med. Efteråt finns det uppenbarligen nåt slag av efterspel, då (som ovan nämnts).

Fick en gps-klocka i julklapp, testade den idag och visst funkar den. Nu slipper jag telefonen och det känns f*n så mycket trevligare att springa med en lätt TomTom på armen istället för en halvkilos smarttelefon.

27.01.2015 kl. 13:05

All work etc.

Om ett par veckor börjar jag jobba på kulturbyrån med ett kortare projekt, jag ska göra en klartläggning och skriva en rapport som hör ihop med planerna kring ett kulturcentrum för mångkultur och minoriteter i Jakobstad. Jag satt med i en arbetsgrupp som funderade på de här grejerna under en längre tid.

Saken är den att det finns ett oerhört stort antal pusselbitar som kunde infogas i den här helheten, Jeppis rykte som kulturstad är inte överdrivet på nåt sätt, det händer massor här.

Problemet är väl närmast att se hur vi kan dra nytta av våra olika erfarenheter och bygga vidare, tillsammans. Jakobstad är dessutom inte längre bara en stad med två språk och två kultursfärer, här talas över 70 språk.

Jag har haft anledning att tänka mycket på hur kontaktytorna till andra än det egna, invanda gänget ser ut. Efter att jag yrat på över 20 år på andra ställen var det med någorlunda fräscha ögon jag yrvaket började titta omkring mig på min nygamla hemstad.

En fråga som genast slog mig var hur jag ska jobba med integration av invandrare när det är svårt att ens få det finska och svenska att mötas? Finns det ett behov av att göra saker tillsammans? På arbetsplatser, inom musikvärlden, inom fotbollen funkar det rätt bra. Själv spelar jag i en trio där vi snackar finska och svenska omvartannat, där alla är vana att leva på både finska och svenska.

En del har ingen som helst kontakt med nån som talar nåt annat språk, en del rör sig obehindrat mellan olika grupper. Så har det alltid varit.

Jag tror vi har en hel del att lära av varandra. Det är alltid nyttigt att konfronteras med nåt annat än de invanda kulturella mönster vi snurrar runt i. Både ifråga om att gå över gränser mellan olika konstformer och över t.ex. språkgränser.

Vanligen brukar det bli mycket snack och lite verkstad. I nåt skede känns det som om det pratats tillräckligt. Få se vad folk är redo att göra?

26.01.2015 kl. 13:22

Crotte!

Helt häpnadsväckande mängder skit våra små kattor producerar! Ska inte gå in på detaljer men i proportion borde jag klämma ur mig typ 6 kilo kacka för att matcha det de små ljuvliga lurvbollarna producerar on a daily basis.

Nog om detta. Här kommer en kattbild.

25.01.2015 kl. 21:18

Les Lurvbolles!

Ja, ni undrar kanske om jag skaffat polskt medborgarskap och ny identitet och numera är Krakowbo på heltid?

Nå, int rittit. Kom hem den 12 januari. Sen har jag roat mig med att elda i kakelugnen och serva typerna ni ser på bilden.

22.01.2015 kl. 11:34

Här är vi ännu

Krakow fortsätter behaga den lata Polenresenären. Läste just att Kauko Röyhkä dallar på i våra fortspår i Kazimierz och Podgorze, Schindlermuseet, ghettot i Podgorze och diverse restauranger runtom i stan.

Fördelen med att stanna lite längre på ett ställe och inte bo på hotell är uppenbara. Förutsatt att man intresserad av att se annat än hotell och de mest uppenbara turistfällorna, de klarar man av rätt snabbt.

Bara att titta ut genom köksfönstret fascinerar: grannen har ett duvslag. Ett antal vita duvor sitter på takkanten till skjulet de bor i, flyger runt i en liten cirkel och landar. De har sällskap av en stor, gråvit hund av huskytyp, en rökande tant och inte ickerökande farbror.

Vi moikkar när vi går förbi.

I lokala matbutiken har de haft ytterst roligt åt oss när vi dyker upp en gång om dan, köper en plastkasse med choklad och en stor vattenflaska. Kan meddela (om det gott nån förbi) att man förstår sig på både choklad och kakor i det här landet. Jag äter så mycket jag orkar och vill och tydligen orkar och vill jag rätt mycket.

Krakow besparades förstörelsen som drabbade så många andra storstäder i Europa, man konfronteras inte hela tiden med sovjetarkitektur. Vilket inte stör nämnvärt. Svårt att begripa är är en så vacker stad har en så grym och blodig historia, inte minst under det senaste århundradet. Tyskarna var väldigt effektiva och välorganiserade i sitt arbete med att förinta den judiska befolkningen i Krakow.

Innan kriget var de drygt 60.000. Idag finns det kanske några hundra kvar. Vilket man kan komma ihåg när holocaustturismen blomstrar - det går att göra business på detta också. Och ingalunda är det den judiska kulturen som revilitaliseras i de stora judiska festivalerna och andra jippon som ordnas runtom i Polen, icke minst i Galizien (dit Krakow hör).

När alla är döda finns det inget att revitalisera, som min vän Anna konstaterade. Hon är en av de få med judiskt påbrå som finns kvar här.

Å andra sidan är det inget alternativ att glömma eller förtränga, det sitter i väggarna, i gatorna och i människorna i Podgorze och resten av stan.

04.01.2015 kl. 21:07

Jetzt sind wir in Krakau

Lämnade snöhögarna bakom oss och firar jul i +8 i södra Polen. Krakow, närmare bestämt. Väldigt få turister ute, lugnt på restaurangerna.

Precis som vi vill ha det, med andra ord. Nu tillbaka i lägenheten som finns på gångavstånd från Kazimierz, den gamla judiska stadsdelen. Vi bor på andra sidan Wisla (sorry för borttappat diakritiskt tecken, det blir så här när man skriver polska ord med svenskt tangentbord) i stadsdelen Podgorze. Som å sin sida förvandlades till en getto under tyska ockupationen.

Skönt att vara här, skönt att ha mycket tid och slipper planera alltför mycket på förhand. Auschwitz-Birkenau ska vi väl besöka (har varit där en gång tidigare, rätt skakande upplevelse) och sen finns det ju konserter man kan springa på varje dag om man vill.

Imorgon gäller det att handa det sista innan hela Polen stänger för julen. Annars blir det att äta nötter och choklad i dagarna tre. Vilket inte är så långt ifrån verkligheten annars heller.

23.12.2014 kl. 17:10

Vad vi gör just nu

En har käken ur led. En annan reder ut gammal elektronik (15 olika adapters som ingen minns vart de hör, gamla digitv-boxar, ethernetsladdar etc). Ingendera har särdeles roligt men man överlever.
16.12.2014 kl. 18:14

  
Efter en frapperande lång tid ute i periferin kommer jag snart att bli ännu mer perifer. Tillbaka till leråkrarna, fabriksröken, väckelserörelserna, de udda existenserna, dansbanden, drönarna, gräsrökarna och småstadsetablissemanget för att grunda ett agro-feministiskt tältkollektiv på torget i Jeppis. Hur det går? Vete fan. Hoppa på traktorn så kör vi.
 

Senaste kommentarer