Curriculum Vitae

Ja. Hej människor.

Om nån trodde att jag stannat i Kajana för att framleva resten av mina dagar där kan jag meddela att så icke är fallet. Fick nåt slags bloggamnesi.

För tillfället sitter jag hemma med en katt i famnen - icke särdeles ovanligt - och försöker skarpa efter x antal bihåleinflammationer, en dito -operation, anemi och en tvåmånaders feberperiod som sög musten ur mig.

Plats för gnäll.

I mitt fb-flöde gör Pohjanmaan TE-toimisto för nåt som heter "Erotu eduksesi - Skilj dig från mängden -valmennukset", där hågade arbetslösa kan lära sig skriva en cv som är tänkt att attrahera potentiella arbetsgivare samt hur man i allmänhet beter sig för att dölja eventuella misantropiska och asociala drag.

Ok. Här är mitt första utkast.

Sur, medelålders, ostraight humanist söker arbete som lämpar sig för kvinna med lömskt och opålitligt immunförsvar, samt bipolär diagnos som bonus. Vill ha hög lön, väl tilltagen fritid och vänligt bemötande. Äter nyliberaler på sin fritid.

Vänligen kontakta "Jag vet också hur en hagelbössa fungerar".

Tur att man har jobb.

10.05.2016 kl. 15:45

Kajana. Finns. Också. Uppenbarligen

I förra veckan såg jag Kajana i all dess glans. Det var inte så illa, egentligen. Men av alla småstäder i detta landet som man kan besöka blev det nu en håla som finns lite längre bort än många andra hålor.

Jag var på ett seminarium som UKM* ordnar vartannat år i sagda stad. Årets tema var "Päivitetään Suomi" och det gällde mångkulturalitet, detta bespottade begrepp. Många intressanta inlägg men jag har fortfarande svårt för suomalaisuus och kantasuomalainen etc. Vad är jag för en suomalainen här? Om man sorterar under x antal minoritetsetiketter känns det alltid knöligt med att använda stämplar på sig själv och andra. Det vilar nåt lurt i identetietspolitiken, sanna mina ord.

På lördag ska jag springa halvmaraton i Åbo. Får sällskap av P som ska springa sin första halvmara. Själv är jag ju ett grymt proffs som sprungit hela en (1) halvmara tidigare. Vi tar det lugnt.

Annars hänger allt lite i luften, väntar på att projektet ska godkännas av högre makter, att det ska bli höst på riktigt, att energinivå ska stiga en aning. Vaknade med skallebank och snuva imorse, helt onödigt om ni frågar mig.

08.09.2015 kl. 14:43

Mer EU-projekt

Förefaller vara så att jag fortsätter på min EU-projektbana, det saknas en gummistämpel från myndighetshåll, men i övrigt torde allt vara klart.

Det betyder att mitt jobb är säkrat för ett par år (åtminstone) framöver. Pang! Där föll en sten från varifrån de nu brukar falla.

När jag var yngre och fick ut mina papper från det där stället i Åbo som utbildar folk till akademiker (detta hände 1994) visste jag inte vad jag skulle börja jobba med. Jag vet fortfarande inte vad jag ska bli när jag blir stor. Kan ju trösta er (och mig) med att det löser sig för det mesta.

Under tiden det var tänkt att jag skulle skriva en doktoravhandling ägnade jag mig åt pop och rock och gav ut tre skivor med bandet jag då var med i. Sånt kan man också ägna sig åt. Däremot betalar det inte räkningar. Jag lärde mig dricka mycket öl och fick se Kuopio, Mariehamn och Austin, Texas. Jag fick sova i en paketbil. Jag fick bärs av en österrisk tiggare i Paris.

Vad vill jag ha sagt med detta månne? Livet pågår under det att vi nojar över allt möjligt. Det händer saker. Till slut går det ända bra för det mesta. Bara så att ni vet.

28.08.2015 kl. 13:59

Aspen bad mig löpa, löpa...

När det kör ihop sig i huvet brukar jag springa. Har observerat att när kroppen rör på sig rör sig huvudknoppen också. Och man blir trött, d.v.s. kroppen blir trött på ett skönt sätt och då stör det inte att man är trött i huvet också. Nåt sånt.

Nu är det ett bra tag sen kan kom på att man mår bra av att röra på sig, inte bara kroppen utan också det som finns infällt i skallen på en. Att röra på sig i den s.k. naturen är även det hejsan.

Hur funkar detta, då? Jo, musklerna tillverkar ett enzym som bryter ner ett ämne som bildas när hjärnan utsätts för stress - på samma sätt som levern och njurarna städar bort skadliga ämnen gör det här enzymet att ett ämne som kallas kunyrenin och bildas när man känner stress omvändlas till en syra istället. Det ämnet kan inte nå hjärnan.

Fina pipor. Fast som med allt annat kanske man borde ta sig en titt på vad det är som skapar stress, och i förlängingen ofta depression. Vissa människor klarar tydligen bättre av att utsättas för stress medan andra är mindre stresståliga.

I dagens läge - läs jobbvärld - är det inte konstigt att folk upplever stress i högre grad. Sen har vi en regering som tycker att folk ska jobba mera. Samtidigt har vi närmare 300.000 arbetslösa.

Dela på jobben? Hur låter det?

24.08.2015 kl. 10:40

Nä, det är inte så bråttom

Ååh, som vanligt blandade känslor när man bänkar sig framför jobbdatorn en måndag. Helgen gick i bikörandets och löpandets tecken. Bilkörning i 953 kilometer och löpning i drygt 17 (Helsinki Street Run). Även om det är rätt tråkigt att köra långa sträckor var det värt det, Helsingfors visade sig från sin allra skönaste sida och Street Runet gick via fina miljöer som Lövö-Granö-Laru i sensommarskrud, där jag förnöjd och rödblossande tassade fram tillsammans med en hel del andra på lördag eftermiddag.

På natten låg jag sen i min hotellsäng och hörde vinden föra med sig ljudfragment från Pet Shop Boys och Florence+machine. Den utdelningen av Flow räckte fint för detta år, saknade inte Sunnanvik och det här året var det inget som riktigt lockade.

Kan inte nån bara ta the Staves hit nu?

På vägen ner på fredagen blev jag igen botad från det där att det skulle vara trevligt med en gammal brittisk motorcykel (Norton, Triumph) när vi anlände till Jalasjärvi ett par minuter efter att en motorcykel ränt rakt in i sidan på en bil i utfarten vid Juustoportti. Killen i bilen skulle köra ut från Ostporten och svänga till vänster mot Tammerfors på riksväg 3. Antingen såg han inte motorcyklisten eller så missbedömde han farten hos den sistnämnde.

Resultaten var inte roligt att se. Men han på motorcykeln överlevde och fördes med helikopter till Tays sjukhus. När det smällde satt två ambulansskötare på kaffe på Juustoportti och de hade just hunnit springa ut när vi kom fram. I det avseendet hade prätkäkillen tur.

Folks, ta det lugnt i trafiken. Det är inte så jävla bråttom. Om man sitter i en plåtlåda är man mer skyddad än om man rör sig på två hjul, som bekant är det inget vidare att vara cyklist heller. Eller fotgängare. Var rädda om varandra därute.

17.08.2015 kl. 12:37

Lever hon?

Jodå, det gör hon. Sommaren har medfört diverse extracurrikulära händelser som tagit tid att hantera både i verkligheten och i huvet (sjuka, gamla människor i min / vår närhet, samt ett läkarbesök som ledde till en något oväntad diagnos - eventuellt mer om detta senare).

Nu sitter jag vis skrivbordet på jobbet igen efter att "semestern", vad vi nu ska kalla ledigheten, inneburit utflykter i den finländska geografin till platser som inte besökts på decennier: Kalajoki, där årets Bimmerparty ledde till att ett överskott av luftburen testosteron gjorde att vi snabbt drog vidare till Uleåborg (vackert!).

Senare ett besök i Vuokatti / Sotkamo, nåt som hade varit riktigt förträffligt om det inte regnat 24/7 under de två dagar vi var där.

Så där lagom till solens och värmens ankomst är det nu skrivbordet på jobbet som gäller. Gud ske pris så är det fredag idag och kanske, kanske det till och med går att föreställa sig ett dopp i nån tillräckligt varm vattenansamling utomhus om värmen håller i sig. för se.

07.08.2015 kl. 12:56

Anarchy in the EU

Sitter och försöker samla tankarna efter att ha varvat ner efter kvällens löprunda. Dagens primära program har bestått av att stirra på EU-blanketter, lyfta bort katter från EU-blanketter och ägna hela min utsökta formuleringsförmåga till att fabulera ihop nåt som låter både vagt och palusibelt, konkret och framsynt på ett sånt sätt att vi kan beviljas pengar för att starta ett kulturcenter.

En hjärntömmande löptur var av nöden, med andra ord.

Jag har en ytterst kluven inställning till EU-projekt. Har gjort det förr. Byråkratin i sig tycker jag inte är särskilt jobbig, den trallen lär man sig ganska fort. Problemet är kortsiktigheten, den inbillade förträffligheten med allt som är innovativt* och nytt, och det faktum att det mesta som sker inom kulturbranschen är hänvisat till en oändlig räcka ansökningar, och sen jobbar man kniven på strupen under några år om man lyckas få finansiering.

Gnällgnäll. Fördelen är förstås att det har kommit en hel del bra grejer som gett bestående resultat ur de här projekten också. Men det kräver också att man verkligen har en bra, konkret idé och ser till att man hinner förankra projektet i den omgivning där det ska verka. Annars är man i pisset, som det heter i denna landsända.

För att städa bort byråkratstämpeln kan jag också meddela att jag varit på punkfest i fredags och bland annat sett det legendariska punkbandet Rövsvett som hängt med sedan 1983. Sug på den, ni.

*riktigt innovativa grejer skulle EU-byråkraterna inte känna igen eller förstå sig på om man så skulle slå dem i huvet med dem. Det som är innovativt på riktigt har inte nödvändigtvis nån tydlig funktion, är inte till nytta, det är bara konstigt. Vi känner inte igen det som är innovativt och därmed begriper vi inte vad det ska vara bra för.

05.07.2015 kl. 22:37

Kulturtanten drar sitt strå till stacken

Igår träffade jag min handledare och en kurskompis på skrivarkursen jag går. Igen märkte jag hur roligt det är att sitta och prata skrivande och hur viktigt det är - skrivande är en grymt ensam sysselsättning. Spela musik får man hela tiden göra med andra, det har jag gjort rätt mycket de senaste veckorna också, men att jobba med att skriva när det börjar krypa i hela kroppen och man upplever att man inte kommer nån vart är en pina.

Needless to say behöver jag båda. Under Jakobs dagar har Cheeky Bastards keikka (mer om det senare), en av de två i året vi tydligen gör på regelbunden basis. Lite fler kunde det vara men det där med att sitta i paketbil och köra xxx kilometer, soundchecka, vänta fem timmar, spela en timme, packa ihop och köra hem hem igen xxx kilometer lockar inte varje helg, om man säger så. Möjligen ett par gånger i året, av nostalgiskäl.

Å andra sidan är vi rätt bra, om jag får säga det själv, och att enbart stå med basen runt halsen i ett 8 kvadratmeter stort rum i hörnet av att garage inte riktigt heller är hela poängen med att hålla på med musik. Vi kanske kunde utöka keikkandet till tre gånger i året?

Utöver dessa funderingar kring privatkulturella, -musikaliska och -litterära aktiviteter borde jag denna vecka lägga till på att göra en EU-ansökan klar. Det låter kanske inte så roligt men de facto är det inte så illa som det låter. Den här gången är planerna nämligen rätt klara och känns realistiska - till skillnad från andra gånger när det skjutits med hagelbössa från höften. Det går ju också men sen kan det kännas svårt när man ser sin projektplan och undrar: hur tänkte jag här?

29.06.2015 kl. 09:23

Provinssi - dags för återbesök

På onsdagen ska jag återuppleva Provinssirock för första gången på jag minns inte när. Fick lämpligen plats i en bil som åker till och från Seinäjoki och jag hinner se bl.a. Muse och Die Antwoord. Stadiumrock i all ära - jag ser gärna Muse en gång i Livet - men sydafrikanerna i Die Antwoord är jag mer nyfiken på.

Mycket av festivalandet tappade sin charm under 90-talet när det innebar jobb och inte fritid att åka runt på diverse tillställningar och spela själv. Fast visst fanns det fördelar. Hann t.ex. se the Ramones 1994 på legendariska Nummirock och sova i framsätet på en Mercedes paketbil i Joensuu ett år senare när ingen ville fixa övernattning åt oss.

Numera sover jag helst i min egen säng och går på medelålderstantkonserter typ Tori Amos och Patti Smith.

1989 var jag på Provinssi och såg REM, Lou Reed, Sugarcubes och div. andra storstjärnor för tiden. Som Jeppis stolthet Dreadline. Det regnade oavbrutet i tre dygn och gav nostalgiföda för resten av livet. Idag ska det vara minst Kate Bush för att jag skulle lägga mig och sova i ett tält i lervällningen, men för henne skulle jag definitivt göra det. Till och med utan tält.

22.06.2015 kl. 13:44

Hey, June, don't make it bad

Men härrigud, vart tar denna juni månad vägen? Den smyger iväg som en skogssork under vedhögen vid stugan, så snabbt att man bara skönjer en rörelse av nåt obestämt grått i ena ögonvrån.

Efter min lördag på stigarna runt Helsingfors stränder har jag tagit det rätt lugnt, och visst tusan krånglar höger knä. Inte helt oväntat efter drygt 20 kilometer på mestadels asfalt och nu är det bara att vila, klämma, stretcha massera, whatever och hoppas att det fixar sig.

Sommarens planer i övrigt ser inte speciellt upphetsande ut. P ska skriva bok i juli och augusti, jag ska jobba och försöka få ordning på en text jag är på väg med nånstans - inte klart vart - och sen har vi ett par keikkor med Cheeky Bastards. Annars tänker jag ta det lugnt och titta på när katterna frodas.

Om tants knä håller springer jag ett helt maraton i september. Men dit är det långt, både kilometermässigt och tackålov tidsmässigt. Dagen efter sticker vi på en vecka till Turkiet där jag sen tänkte låta mig bäras runt på en bekväm divan, matas med färsk frukt och svalkas med citronte.

15.06.2015 kl. 10:01

Halvmaraton och livet efter detta

I lördags sprang jag Helsinki Half Marathon i skönt väder längs trevlig rutt och tog mig ända in i mål på 2:16:47, chiptiden låg på 2:14:32 och oberoende av hur man ser på det prickade jag rätt bra det där 2:15-20-nånting som jag tänkte är realistiskt för mig.

Sista kilometrarna fick jag rejält ont i knäna när det gick nerför och jag visste att jag inte kan stanna av för då kommer jag aldrig igång igen. Mycket riktigt, kunde knappt ta mig till hotellet (från porten vid Baana till Presidentti) när jag kommit i mål. Men skit samma, jag kom fram.

Resten av lördagen (var klar lite före 12) försökte jag i det längsta undvika att gå och parkerade mig i soffan hos min svägerska när vi väl lyckats ta oss hem till henne i Hollola. Igår söndag gick det ännu onödigt trögt men idag kan jag gå normalt, tack för det.

Annars lider jag av abnorm kattabstinens, kissorna är på kattpensionat i Jeppo och jag hämtar hem dem på onsdag. Då har de varit där en vecka. Yyyyyl!! Dem går det knappast ingen nöd på mig jag saknar lurvbollarna.

Imorgon är det kultur istället för idrott då Tori Amos uppträder på Finlandiahuset. Nice one. Har aldrig sett henne live, det var på tiden.

08.06.2015 kl. 16:15

Det glappar i retoriken

En ny regering har tillsatts och ett regeringsprogram har sett dagens ljus. Från att ha sagt att utbildningen inte ska skäras i får vi nu läsa att 600 miljoner euro ska bort.

Det är inte småpotatis, det.

Utan att trötta ut vare sig er eller mig själv med några långa utläggningar om allt jag tycker är fel med programmet noterar jag att köttbenet med mer självbestämmande åt kommunerna, som bl.a. ger rätt att skära i t.ex. bibliotek, kultursektorn och den fria bildning hur man önskar (vill man t.ex. föra in avgifter för boklån är det bara att tuta och köra, vill man anställa en rörmokare som bibliotekschef går det också bra, och vill man ställa upp en hylla med några böcker i R-kipsan och kalla det för bibliotek går det), kommer att innebära att den service olika kommuner erbjuder blir väldigt ojämlik beroende på var man t.ex. bor.

Idén med offentlig service (istället för privat) är att man ska ha rätt till en jämbördig service oberoende var man bor i landet. Det vet att redan nu funkar sisådär. Nu kommer vi att få se ett antal små kommuner eller kommuner med ansträngd ekonomi skära i kultur och bildning enligt eget tycke.

Det finns en poäng med jämlikhetstanken, och det finns en poäng med att folk med riktig utbildning anställts inom de här sektorerna, men det ser inte den nya högerregeringen.

29.05.2015 kl. 13:43

Jamenvisst orkar tanten!

Nonniin! Idag testade jag huruvida mina ben, min andningsapparatur och mitt pannben skulle klara av ett halvmaraton. Svaret är att jo, det gör dom.

Vägen ut till Fäboda är vacker men krokig och asigt i skick. Vilket inte stör löpandet nämnvärt men problemet är att det tidvis är rätt mycket trafik. Om man kommer lämpligt i en innerkurva nånstans i nån backe är det bara att hoppas att den som kör är någorlunda nykter och att bromsarna på bilen funkar.

Men jag valde den rutten för att den är fin och att det är ganska exakt 10 km från oss ut till Lillsand. Jag fick springa ett par hundra meter in mot skottan men vid prick 10 vände jag hemåt igen.

Kan tilläggas att det blåste rätt duktigt och hemvägen var betydligt behagligare med vinden i ryggen. Fast där vid 18 km var det inte mycket som var behagligt längre.

Det sista avsnittet tog jag en annan väg och bestämde att jag springer 20, sen går jag lite den sista sträckan. Mosig i fötterna är bara förnamnet.

Rätt nöjd är jag att det gick ungefär som jag tänkt, startade rätt försiktigt och fortsatte på samma sätt. Tiden är inget att skryta med men 2.17:42 duger fint i sammanhanget, tackar som frågar.

Nu blir det inga långlänkar fram till 6.6. Nån tia möjligen men knappast mer.

24.05.2015 kl. 19:45

Det var den helgen det

En ganska busy helg kunde man säga.

Lördagen ägnades åt restaurangdagen. Jag var bordkånkare och kaffekokarutlånare åt ett gäng som fixade asiatisk mat på Storgatan 5, ett tomt hus som vi tog hand om en dag.

Maten var grymt god och jag tror de som kockat var nöjda, de som åt var det åtminstone.

På eftermiddagen kurvade vi iväg till svärföräldrarna i Äänekoski, en lagom körtripp på 223 km. På söndag eftermiddag kom vi tillbaka och när jag skulle gå till den tillfälliga restaurangen och roada bort det sista hade låset på dörren gått sönder.

Jag beslöt mig för att sova på saken. Imorse fick jag upp dörren med hjälp av en stadig skruvmejsel.

Annars går jag rent allmänt runt och nojar för den text jag skickat in åt handledaren på skrivkursen jag går. Jag vet inte om den hör till början, mitt, slut eller nånstans alls, eller helt enkelt är en del av byggställningen för skrivandet. Får se.

I kväll är det löpskola. Sen ska jag på en lättlänk med gänget från jobbet. Blir intressant. Båda sker på skogsstig / pururata så vristen kommer i alla fall att klara sig. få se hur det är med resten av kroppen.

18.05.2015 kl. 12:17

500

Idag är det 500 dagar sen jag senast druckit alkohol. Det känns bra. Om nu nån skulle undra.
15.05.2015 kl. 11:17

  
Efter en frapperande lång tid ute i periferin kommer jag snart att bli ännu mer perifer. Tillbaka till leråkrarna, fabriksröken, väckelserörelserna, de udda existenserna, dansbanden, drönarna, gräsrökarna och småstadsetablissemanget för att grunda ett agro-feministiskt tältkollektiv på torget i Jeppis. Hur det går? Vete fan. Hoppa på traktorn så kör vi.
 

Senaste kommentarer