En tand fattigare

Jag beställde tid till tandläkaren för att få ordning på en kindtand som bråkat ett tag. Den fick stryk av en visdomstand som lömskt växte i käkbenet och istället för att växa uppåt och ut låg den och nötte på tanden framför.

Visdomseländet opererades bort för några år sen men den hade hunnit nöta hål på sin granne. Och den rök nu.

Det har hänt förr, detta. Jag går till tandläkaren för att be hen titta och begrunda. Två gånger har jag kommit ut 20 minuter senare och en tand fattigare.

Nu sitter jag med käften full av bomullstrassel, tungan i sitt bedövade tillstånd känns som en bit länkkorv och jag får akta mig för att inte dregla ohämmat. Sitter på jobbet och hoppas att ingen ska försöka tala med en.

Tror jag ska gå hem och rota fram lite värkmedicin tills bedövningen släpper.

29.04.2014 kl. 14:31

Materialtrötthet

Folk som bygger saker brukar alltid göra hållbarhetstest för att kolla att t.ex. stolen håller att sitta i. Alla certifierade produkter testas i laboratorier för att de ska hålla måtten och säljas inom EU.

Jag tror min hjärna har drabbats av nåt slag av materialtrötthet. Det är antagligen mina föräldrar som borde ha utfört lämpliga hållbarhetstest i tiderna. Nu börjar tecken på malfunktion dyka upp, idéerna tar slut och energin sinar.

Sen tillkommer frågan om produkten används på korrekt sätt. Kanske jag har använt min hjärna på ett felaktigt sätt och ägnat för mycket tankeverksamhet åt fel saker? Men när man har en mental hammare vill man banka på allt.

24.04.2014 kl. 12:07

Södergran

Ser fram emot att tillbringa lördag förmiddag på en disputation. Det är min tidigare jobbkompis som på nåt mystiskt sätt, på sin inte allt för väl tilltagna fritid och nån ledig månad nu och då, har snott ihop en doktorsavhandling om Edith Södergran. Plus en biografiskt inriktad bok om samma dam sådär vid sidan av.

Jag är oerhört imponerad och väldigt glad med anledning av detta - A är en otroligt duktig och skärpt typ som förtjänar varje uns av erkännande hon får. Sen får vi se vad hardcoreSödergranromantikerna säger. De kommer antagligen att peta in både hallon- och likmaskar i sina hatbrev.

Det är inte den gängse bilden av det ensamma, lidande, hostande och smått psykotiska geniet som serveras. Lungsotsromantikens tid är förbi.

För övrigt sitter jag och väntar på mina trailskor som är på väg från Wiggle & Good Ol' Ingerland. Sen ska jag ut och skutta i skuttan.

 

23.04.2014 kl. 15:25

Brag, f*ck humble

Jag gjorde det! Sprang min standardrunda som jag brukar inleda löpsäsongen med, denna gång en månad senare än vanligt (skit idet), ut förbi Kivilös (hej, barndomshem), via Skolhusvägen i Sandsund, sen hem via Aspegrens. Sju kilometer i sakta mak.

Trodde nämligen att jag aldrig skulle komma igång den här våren. Två korta länkar i Fäbodaskogen var i och för sig trevligt men kändes inte som nån högtidlig och officiell start. Det ska tydligen vara en tur över kommungränsen för att det ska vara på riktigt.

Nu ska jag gotta mig åt detta en stund och sen släpa mig i duschen.

21.04.2014 kl. 13:31

När man fyller 40 får man en elgitarr

Eftersom den ena bastarden fyllde 40 för nån dag sen har vi två övriga elakingar skramlat ihop till en flaska whisky som överräckte jämte ett fint kort som L, snart 2 år, hade ritat.

Födelsedagsbarnet hade också också fått sig en tatuering och en ny elgitarr (Fender). Det är ingen dum idé att fylla jämna år, uppenbarligen.

Nu har jag således uppfyllt mina sociala plikter för denna helg och kan lugnt dra fram mina loppiga verkkare och dito tröjor och viga resten av helgen åt Netflixtitt. Med lite matpauser.

Simma lugnt!

18.04.2014 kl. 16:46

Trailskor

En hel gång har jag varit ute och sprungit i den s.k. naturen i vår. Fick för mig att jag ska köpa ett par ordentliga över-stock-och-sten-skor för att öka motivationen vad Fäbodaskogarna beträffar.

Intressant nog är alltid herrskorna snyggare än damvarianterna. Så jag beställde herrskor.

17.04.2014 kl. 10:47

I upphöjd, transpirerande ensamhet

Låt oss så fortsätta på temat idrott. Som alla medelålders tanter med självaktning så rör jag mig på ett av stadens gym nu och då. För en dryg vecka sen såldes månadskort av typen "betala för tre kom och plåga dig själv till bristningsgränsen i fem månader".

Sagt och gjort.

Det passar mig alldeles utmärkt att gå på gym. Varje gång jag kommer och Vasi står i kassan och klocka in mig säger "du ska på burn&firm" alt. "ska du på zumba?" väl medveten om att under de tre år jag varit kund på nämnda ställe har jag inte satt min fot på nån som helst ledd aktivitet, och sannolikheten att så ska ske är ungefär lika stor som att Geir Rönning toppar listan Hotnewhihphop lagom till påsk.

För mig är träning ingen social call. Det underlättas av att jag inga glasögon har när jag rör mig gymmet = ser inga människor. Om jag identifierar nån bekant eller nån kommer självmant fram till mig hälsar jag och byter några ord men det räcker fint.

Det får vara monotont, tråkigt och hjärndött bara man svettas. Ibland är det tråkigt, hjärndött och monotont i lite olika ordning, en helt tillräcklig variation på temat för mig. Undantaget är löpbandet. Det är en killer i tråkighetsgenren, som att titta på när sniglar parar sig (vilket jag aldrig gjort men jag kan föreställa mig graden av action).

Slutkläm: svett och ensamhet är tydligen min grej, snart svett och ensamhet ute i naturen bara jag lär mig knyta skosnörena. I år ska det leda till ett halvmaraton nån gång mot hösten.

15.04.2014 kl. 18:40

Årets löpdebut

... eller vad man ska kalla det. Men en andens seger över en lätt motvillig lekamen var det i alla fall i blygsamma 45 minuter.

Vackert var det i Fäbodaskogarna. Jag är lite kluven över det faktum att jag gärna tittar på det där fina runtomkring mig när jag är ute. Men löpning sker i mitt fall utan glasögon (annars immar jag igen på 30 sekunder) och då ser jag ju inte lingonriset, tallarna och djuren (mest små hundar som rusar runt, lössläppta av sin ägare som sällan rusar runt).

Får väl sikta på att promenera mellan varven.

12.04.2014 kl. 13:24

Gnäll. Gnällgnäll. Gnällgnällgnäll

Idag skulle jag min vana trogen känna för att skriva nåt härligt och uppmuntrande men orkar inte.

Firman som fixar div. rör i vårt husbolag har lyckats trasha lite rör istället. Igår när jag kom hem från en lååång resa till Vasa var hela gårdsplan uppgrävd strax utanför vår ända.

Imorse: snö och allsköns jävligheter på marken. Snuva. Ett dödsbud.

Å andra sidan är det idag den Magiska Dagen Fredag MDF (men inte de där jobbiga fiberskivorna) när hela ens liv igen ges ett löfte om tjohejsan och lättja och solsken i lämpliga proportioner, fast man sannolikt kommer att fortsätta vara snuvig och borde städa och fundera ut vad man ska förära sin hulda moder i födelsedagspresent (imorgon, 77, jo, hon är gammal och det är jag också).

Men: jag har ett kilo aprikos- och kexsmulechoklad i en låda hemma. Det blir nog bra det här.

11.04.2014 kl. 11:28

Framåt, då

Ibland (ganska ofta) skulle man vilja ha nån som går bredvid en och berättar för en att man är jättefin och -duktig och att det inget gör att man är trött, att det är helt i sin ordning att bara vara och dalla på i tillvaron, att saker och ting får ta tid och att det ingen vits är att forcera saker som man måste få in i sitt huvud och fatta och tro på själv.

Sen inser man att det är man själv som måste kunna bekräfta de här grejerna för att det ska sjunka in. Att man själv måste vara både tillåtande och framför allt: förlåtande.

Ibland skiter det sig. Ofta. Då måste man hasa sig upp och gå vidare. Man börjar inte från noll. Det går inte att bli sittande och stirra framför sig. Och plötsligt märker man att det funkar i alla fall.

Efter att ha tänkt ut det här bör det väl förtydligas: är man ordentligt deprimerad och under isen går det inte att lyfta sig själv i håret och dunka sig själv i ryggen, då behöver man hjälp.

Men sen. Då är det läge att sluta banka huvudet i väggen. Det är det jag försöker göra nu.

07.04.2014 kl. 15:13

Belöningssystem med inbyggd lurisk bugg

Efter min totala chokladbreakdown / chocobending in Berlin var tanken att jag igen skulle bli ett under av hälsa och måttlighet.

Det går sådär.

Kom just hem från gymmet, dit jag hunnit två gånger denna vecka. Problemet är att min kropp säger att den efter en dryg veckas vila och sus & dus inte är beredd att låta sig späkas i den utsträckning som skulle behövas får att få sagda lekamen i löpskick under innevarande månad.

Att springa på löpband är ungefär lika roligt som att äta blomjord men eftersom det är blåsigt och framförallt dammigt ute är det vad jag har att ty mig till för tillfället.

För att komma över den monumentala ledan vid inomhuslöpning har jag bestämt mig för att utveckla ett belöningssystem åt mig själv.

Det ser ut så här: träning tre gånger i veckan under april med minst 35 löpta minuter i gången på löpbandshelvetet (de minuter man ev. går i början och slutet räknas inte in) + överkroppsträning i minst en halvtimme.

Det här leder till en ny tatuering i början av maj. Jag har månadskort till gymmet för 5 månader framöver så det går inte att skylla på att kortet gått ut eller att gångerna tagit slut.

Å andra sidan är mitt sämre jag så mycket smartare än mitt duktiga jag och luras närhelst det lyckas. Ibland går det så att jag luras så flagrant att det inte blir tränat men belöning ändå.

Vi kanske kan sluta oss till att det i vilket fall som helst blir en tatuering.

05.04.2014 kl. 14:47

Jag fotar också bibliotek

Min bättre halva, den frilansande bibliotekarien P, är känd för att fota allt i biblioteksväg hon stöter på. I sitt förra liv hade hon mycket att göra med den statliga finansieringen av bibbabyggen och renoveringar av bibliotek. Hon reste runt och kollade in projekt och såg till att kommunerna fick sina statsandelar (låter spännande, eller hur, men det behövs mycket fyrk för att bygga bibliotek).

Jag vill ju inte vara sämre, när jag råkade gå förbi Pablo Nerudabiblioteket på Karl Marxallee fastnade den här bilden.

03.04.2014 kl. 11:47

Ska bara re-invent myself, vänta lite

Varför skulle inte ni, kära bloggläsare, också få ta del av denna bild (ävenledes kallad "selfie" på ungdomsspråk, refererar till en bild man tagit av sig själv, ofta med en s.k. "smarttelefon" som man sedan "laddat upp" på "sociala media", som t.ex. Face book, Twitter eller något "snarlikt")?

Oj, vad jag ska börja använda citattecken, "folks". TROR JAG SKA BÖRJA SKRIVA MED VERSALER OCKSÅ!

sign. "LITE TRÖTT EFTER RESAN"

31.03.2014 kl. 12:15

Lichtenberg

Har gått utan karta hela tiden och det är riktigt intressant. Tidvis har man ingen aning om var man är. P och hennes syrra tog en morgonpromenad igår och hittade plötsligt Ministerium für Staatsicherheits gamla byggnader en bit härifrån.

Vi gick dit en vända till på eftermiddagen. Ruggigt ställe, ruggigt.

28.03.2014 kl. 12:20

Tyska ljuder i öronen igen

Friedrichshain håller vad det lovade när vi dallade här i somras. Simon-Dach Strasse har fler caféer och pubar per kvadratmeter än fafas grannes Mosse hade rostfläckar.

Finska hipsters rör sig i par och funderar mycket på mat. Inte lika utstuderade som de svenska som nu flytt Prenzlauer Berg och sökt sig aningen söderut.

Nästa stop Moabit? För den resande ungdomen, alltså (inte gamla tanter som jag, här räcker det med att ha hittat vietnamesen på hörnet och den gamla DDR-puben um die Ecke). Lite för mycket turkiska vattenpipscaféer och 23-timmars spelhålor ännu. Får se.

25.03.2014 kl. 11:21

  
Efter en frapperande lång tid ute i periferin kommer jag snart att bli ännu mer perifer. Tillbaka till leråkrarna, fabriksröken, väckelserörelserna, de udda existenserna, dansbanden, drönarna, gräsrökarna och småstadsetablissemanget för att grunda ett agro-feministiskt tältkollektiv på torget i Jeppis. Hur det går? Vete fan. Hoppa på traktorn så kör vi.
 

Senaste kommentarer