Den förhatliga första dagen i veckan

Jaha. Nu kom hösten.
26.05.2014 kl. 07:47

Spräckte 10:an

Länge tog det den här säsongen men nu är tian avverkad och det kändes bra, svalt väder och lugn prattakt tillsammans med P did the trick.

Före det röstade vi. På den politiska skalan ligger jag en bra bit till vänster, har alltid gjort det. För att jag tror att det samhälle vi lever i ska bedömas utifrån hur väl man klarar av att ta hand om dem som inte av olika anledningar klarar allt själva. Och jag tror inte att vi ska ha ett system där man random gör privata satsningar på sånt som väcker uppmärksamhet och ger garanterade credits, medan andra utsatta (läs: mindre sexiga grupper) får klara sig bäst de kan.

Det jag inte säger är att man inte ska engagera sig i t.ex. frivilligarbete och kanske ge nån slant nu och då till nåt välgörande ändamål. Men det kan vara skäl att fundera på t.ex. vilken typ av medicinsk forskning som får medel, vilka sjukdomar är mindre intressanta?

Vi ska också ha en skola som är jämlik och det ska inte kosta att studera på universitetsnivå. Vi ska ha en offentlig hälsovård som folk har råd med och man ska ha tillgång till rätt vård. Vi behöver inse att Finland är en del av Europa och att det inte finns nån tidsmaskin vi kan sätta oss i och åka tillbaka till 70-talet med, när vi exporterade till Sovjetunionen så det stod härliga till och vi hade en presidentkandidat som alla röstade på. Vi ska ha rätt till arbete och rätt till ett arbete som ger inkomster man kan leva på.

Vi lever i olika verkligheter. Alla utgår ifrån sina egna premisser. Men rösta ska man banne mig göra, det finns länder som inte har fria val, och det finns länder där det görs så besvärligt att rösta att många låter bli.

Det behövs inte mycket för att folk ska trilla av tåget. Man blir sjuk, går igenom en skilsmässa, förlorar sitt jobb, man är för gammal, man är för ung, man är fel kön, man får barn, man bor på fel ställe.

Det där som kallas livet bjuder på överraskningar.

25.05.2014 kl. 18:59

Gå och rösta!

Det var inget annat, bara det.
25.05.2014 kl. 12:32

Jeppis Pride is coming!

Man kan följa med vad som kommer att hända på Jeppis Prides blogg. Till exempel. Igår hålls en presskonferens som synts av i ganska många tidningar idag.

De sedvanliga kommentarerna om porr, osedlighet och tidelag är bara att vänta på.

24.05.2014 kl. 15:36

Och likväl rör hon sig

Det är ett faktum att det är bra att aktivera kroppen när hjärnan inte vill. Så jag tog mig ut och sprang på eftermiddagen, i sakta mak. Farten har ingen större betydelse för mig, jag är långsam och redan efter 100 meter förmår jag inte tänka en fungerande tanke.

Inte annars heller. Men när jag springer är det enda som snurrar i mitt huvud olika löprelaterade, mer eller mindre meningslösa mantran. "Några meter till, några meter till, några meter till". Eller så räknar jag till fyra. Orkar inte längre. Ni förstår kanske vad jag menar.

När jag kommer hem känns det i kroppen att jag gjort nåt. En fysisk trötthet som är mer ändamålsenlig än den psykiska tröttheten som ingen tillfredsställelse ger och ingen vila rår på.

Då är det bra att komma ihåg kroppen. Den är mer förlåtande och resonlig än det som finns bakom skallbenet.

21.05.2014 kl. 16:16

Stop

20.05.2014 kl. 11:27

Hallå drömtydare!

Det finns folk som tyder drömmar och är mer eller mindre övertygade om att drömmar kan bära med sig viktiga budskap. Jag kan avslöja att jag inte hör till dem, bortsett från att jag under en tid när det var kaos både i det inre och yttre av mitt liv undantagslöst drömde om krig, inget annat. Föga förvånande.

Nåväl. I morse vaknade jag och ett speciellt ord hade kommit till mig just i den stund jag vaknade upp. Kan inte låta bli att undra om just detta ord för med sig nåt slag av innerligt budskap jag borde ta till mig för att lösa den inte så lustiga situation jag befinner mig i just nu, så där psykiskt.

Så om nån har en tolkning på vad ordet "humppakastike" kan betyda i en medelålders, deprimerad flatas liv: låt höra.

 

15.05.2014 kl. 09:59

Det blev en medelålders tant!

Ja, P fyllde 50 och det gick bra. Hon fick presentkort och monetära bidrag till den lokala tatueraren, alltid en hit. Den största överraskningen var när ett kuvert från den lokala Andelsbanken damp ner i postlådan och visade sig innehålla gratulationer från bankdirektören och en annan person.

Sånt kommer jag ihåg från mina föräldrars generation men trodde traditionen hade dött ut i samband med att vi fick elektriskt ljus i stugorna.

Sen var det nåt slag av musiktävling noterade jag. Har till dags dato hört: Finlands bidrag i sin helhet, halva Hollands och halva Österrikes. Helt nöjd med den exponeringen.

Annars är det en kamp mot elementen som vanligt, framför allt mot driften att äta upp de 2,2 kilo choklad som blev över efter helgen.

13.05.2014 kl. 10:41

Mare Kandre

Jag förundrades i en dröm i natt över att Mare Kandre ringde mig. Speciellt som hon sa "Jag måste ringa själv. Det är ju så många som heter samma".

Om det funnits nån svensk författare de senaste 30 åren som verkligen var ett unikum så är det hon. Kandre dog tyvärr redan 2005, 42 år gammal. Värd att återupptäckas.

 

08.05.2014 kl. 17:44

Under tiden i Tammerfors

Endagsworkshop om hur man ordnar olika slag av inkluderande evenemang, d.v.s. att man tänker på hur ens konserter, föreställningar, utställningar, vad det nu är, inte utesluter folk på på grund av ålder, kön, olika handikapp, socio-ekonomiska orsaker etc.

Att man inte utgår ifrån diverse antaganden och mutufiilisar utan tar reda på saker om sin publik. Ni fattar galoppen.

Bra dag. Trött i huvet efteråt, arbetsspråket var engelska, i gruppdiskussionerna finska, sen envisades min hjärna med att tänka själv (i den utsträckning det lyckades) på svenska.

För en som är van att släpa sig till Helsingfors alltid när det ordnas kurser och grejer känns det fantastiskt att slippa 4 timmar extra på tåget när arrangörerna släpar sig halva vägen.

British Council, halleluja säger jag.

07.05.2014 kl. 09:42

J*vla knöl

Dagens irritationsmoment: knölarna i armhålan. Vad är liksom poängen, lägg av!
05.05.2014 kl. 11:16

Surprise!

Nä, jag hade inte tänkt skriva det jag skrev i mitt förra blogginlägg. Nu gjorde jag det.
04.05.2014 kl. 13:33

Bottoms up!

Man går från botten uppåt, det är liksom budskapets kärna här.

Igår gjorde jag upptäckten att det är svårt att tapetsera papperstapeter, att Ikeas Utrusta-gångjärn ligger i paritet med syndafloden och gräshopporna i Egypten när det gäller guds intrikata sätt att pröva mänskligheten på olika sätt.

Måste medges att vi börjar bli (årtiondets understatement) ordentligt fed up med hushållets tillstånd och oändlighets renovering. Men till ljuspunkterna hör några bårder tapet som sitter fast på väggen där de ska och dörrarna på köksskåpen.

Börjar inse att ett tillstånd av pågående stress - nu talar vi inte bara en tvåårig renovering, bihåleinflammationer & -operationer och sjuka föräldrar - de facto är rätt energidränerande. Mycket.

Frågan är då vad man gör. Jag märker att jag, går står och talar och ser väl någorlunda välmående ut. I praktiken har jag stängt av. Problemet är att det inte går att knäppa på igen så där bara, de yttre omständigheterna kommer att vara förhållandevis lika ett tag framöver och egentligen gäller det att bryta nåt slag av mönster.

Märker att mitt immunförsvar slår knut på sig själv. Det brukar det göra när stresshormonerna blir för många. Den här gången är det lymfkörtlarna i ena armhålan som har faxer för sig. Först en stor, sjuk klönt, sen blev det mindre, sjuka klöntar på ett pärlband.

Vet inte vad det är för tråd de hängt upp sig på men det stramar långt in under vänster arm. Tippar på att det har att göra med min tandjävel som jag drog ut.

Så. Imorgon ska jag ringa ett telefonsamtal och börja nysta. När man inser att man måste ta tag i en tråd (nån, vilken som helst) och att man behöver nån som håller i härvan medan man lirkar med garnändarna.

Efter att jag i decennier lidit av kronisk depression och bl.a. vet att jag sannolikt aldrig kommer att klara mig utan nån lämplig form av psykofarmaka är fördelen den att jag numera själv förstår rätt bra när det behövs hjälp. Tyvärr handlar det om en sjukdom som även om den finns i ens huvud inte går nämnvärt att påverka fast man med sitt intellekt begriper vad det handlar om.

So, folks. Några saker ur djupet av min visdom: var snälla med er själva. Prata. Be om hjälp. Den finns. Believe me. Jag har prövat på depressioner, ätstörning och alkoholberoende under de senaste 25 åren och det går att finna en väg ut. Följ tråden som andra lagt ut som gått före.

04.05.2014 kl. 12:42

Inkasserar vuxenpoäng 3.000

Har upplevt den lugnaste vappen i mitt liv. Igår slötittade vi på Netflix (Call the midwife - en serie som min 77-åriga mamma antagligen digga) hela kvällen, idag steg jag upp 10, gjorde frukost och sen stack P och jag ut på en sjukilometers länk.

Kvällen hisnande program har bestått av att hjälpa mina föräldrar hänga upp gardiner. Hej, vad det går.

Men jag kan avslöja att det känns jäkligt tillfredställande att inte vakna med gammal skumpasmak i käften och skallebank efter att ha tagit in vårens ankomst i flytande form. Inget jag saknar. 121 dagar utan minsta skvätt alkohol. Det är 1/3 av året.

Bara 2/3 kvar då.

Om någon undrar om det är värt besväret kan jag säga att det är det absolut. Och jag har under åren hällt i mig alldekes tilllräckligt för att veta vad det går ut på.

Pröva nån gång, vetja.

 

01.05.2014 kl. 20:34

Nejtack!

Jag tycker inte man ska ha tandvärk när tanden är väck. Bara det.
30.04.2014 kl. 11:53

  
Efter en frapperande lång tid ute i periferin kommer jag snart att bli ännu mer perifer. Tillbaka till leråkrarna, fabriksröken, väckelserörelserna, de udda existenserna, dansbanden, drönarna, gräsrökarna och småstadsetablissemanget för att grunda ett agro-feministiskt tältkollektiv på torget i Jeppis. Hur det går? Vete fan. Hoppa på traktorn så kör vi.
 

Senaste kommentarer