The harder they fall

Igår heitti den här homon en sån voltti att mina två åskådare trodde att jag slagit ihjäl mig på isgatan när vi var på väg till Skorpan och äta soppa.

Inga armar, ben, fingrar eller handleder brutna, inga blåmärken, jag skröt ohämmat om hur jag tycks ha lärt mig landa på den fettkudde som som finns i nära anslutning till midjan / nedre delen av ryggen, utan att slå mig.

Men. Stort men. Kändes knöligt igår när jag gick och lade mig, åt nacken till. Dålig kudde, tänkte jag. Ända tills idag när nacken känns om möjligt ännu knöligare. Sträkte tydligen nackmusklerna.

Kulthetsgrad på en skala 1-10? Typ -3.

PS: dagens hurra!! att vi nu SLIPPER FORTSATT TJAFS OM DEN JÄMLIKA ÄKTENSKAPSLAGEN i riksdagen. Move on, people.

Publicerad 17.02.2017 kl. 15:37

Det blir bättre

Ibland är ens uppgift att mest lyssna, och förstå att det inte är ens uppgift att försöka lösa problemen. Undvika säga alltför korkade saker. Hålla handen, ni vet.

Vårt oändliga behov av tröst, skrev Stig Dagerman om. Ensamheten. Som vi står ensamma i och, faktiskt, kan nå ut ur. Ibland har det varit jag som suttit i det där hålet där solen aldrig lyser in. Ibland har det varit jag som stått bredvid hålet med min ficklampa och lyst in.

När jag var yngre trodde jag att jag måste bära allt själv. Så är det inte. Det är skillnad på vad man förstår med sitt intellekt och vad man känner. När de går i kors blir det jobbigt.

Jag gick inte under. Det blir bättre.

Publicerad 12.02.2017 kl. 11:20

Tant tar sig friheten att politisera

Det händer i världen, den stora och den lilla. Fast ibland vill en gärna tänka att den lilla är oberoende av den stora och vi behöver inte tänka alltför mycket på vad div. uppenbart lätt störda farbröder (oftast farbröder, ja) i olika länder runtomkring sysselsätter sig med.

Bland annat med att skapa personkulter runtomkring sig själva.

I Finland drar det ihop sig till kommunalval. De flesta tycker politik är både krångligt och oerhört tråkigt och inte nåt som i nån större utsträckning berör en själv.

Heminredning är ett opium för folket och cupcakes är av Satan. Jag har sagt det förr och jag upprepar det.

Att vi samlas i hopar och bor på gemensamma platser - en kommun t.ex. - innebär att vi behöver varandra för att detta gemensamma samhälle ska fungera. Vi behöver detta kollektiv och behöver varandra. Politik är inte en angelägenhet för en samling äldre farbröder och tanter och nån enstaka ung påläggskalv, om nu nån ser det så.

Det är viktigare än så.

Sipilä-Orpo-Soinilandet styrs som om vi alla bara hade en funktion i samhället: att vara kunder. Möjligen producenter.

Snart följer en av de största förändringarna i hur Finland ska administreras och styra sin hälso- och socialvård genom den nya landskapsreformen. Det betyder också på samma gång att makten glider iväg från lokal nivå till en landskapsnivå, längre bort från dig och mig.

Ett av problemen med landskapen och hur de ska styras hänger ihop med att landskapen inte har rätt att ta upp skatt. Däremot har de stora skyldigheter i och med att de ska förverkliga en fungerande social- och hälsovård för alla som bor i landskapet inom de budgetramar som staten ger. Som de inte kan påverka.

Det här ska ske om ett par år. Ingen vet riktigt hur det ska fungera. Hittills ser invånare hur mindre sjukhus monteras ner (dygnetrunt-operationer och smärtkliniken försvinner t.ex. från Malmska sjukhuset i Jakobstad), de flesta förstår inte varför det är så och vad det är tänkt att ska komma istället.

Vård på svenska i Seinäjoki? Tveksamt om det fungerar men det har som synes ingen betydelse. För i SOS-land kör vi på och ledordet är valfrihet.

Vad vi har att välja på i praktiken och till vilken kostnad vet ingen. Tydligt är att ju mindre pengar man har att röra sig med, desto mindre får man nöja sig med.

Rätt! ropar den som har fyrk på fickan och inte vill betala för lata, sjuka jävlar som röker och äter fet mat och belastar oss andra när hälsan brakar, och mommon som har dåliga höftleder.

WTF! säger den som anser att välfärdssamhället ska ges en chans och tycker att måttet på hur framgångsrikt ett samhälle är korrelerar med hur bra det samma är att ta hand om sina svagaste.

Tillbaka till heminredningen och cupcakesen: om vi skulle ta och kliva ut ur den ombonade kokongen och se vad vi kan göra gemensamt för närdemokratin? Smaka på ordet: närdemokrati. Smakar möjligen plain havregrynsgröt men faktum är att det är nåt vi behöver jobba för att hålla kvar.

PS: bilden är till för att illustrera hur obehagligt det kan komma att se ut om vi inte röstar och ställer upp i val och sånt.

 

 

Publicerad 30.01.2017 kl. 11:28

Kvinnojouren - vadå?

En gång för länge sedan, 1986 närmare bestämt, bestämde sig ett antal kvinnor i Jakobstad att det behövdes ett ställe att gå till, en frizon, för kvinnor som utsattes för våld i sin närrelation. Modellen hittade man i Sverige, där kvinnojourerna funnits redan ett tag.

Idén var: av kvinnor för kvinnor, frivilligarbete och med rötterna i den feministiska rörelse som såg dagens ljus i samband med kvinnorörelsen på 70-talet.

Min mamma gick med som frivilligarbetare i slutet av 80-talet. jag är andra generationens medlem och numera ordförande i föreningen.

Nu har det gått över 30 år. Kvinnojouren finns kvar, men det skyddshem som var kärnan i verksamheten under 80- och 90-talen är idag ett stödboende och istället finns det stödgrupper för samtal och träffar, och verksamhet som riktas till barn och unga som upplevt våld hemma, och en chattjour som upprätthålls av Nettiturvakoti där Kvinnojouren i Jakobstad har hand om den svenskspråkiga chatten.

Tiderna förändras som bekant. En del av förändringen är att lagstifningen bliviti annorlunda. För att man ska kunna upprätthålla ett regelrätt skyddshem ska man har utbildad personal dynget runt. Det funkar inte för en liten förening som bygger på frivillighet och därför har vi varit tvugna att tänka i lite andra banor.

Så nu är det dags att slänga ut lite funderingar. Vi vill göra saker som är relevanta för kvinnor och tjejer idag. Vi vill jobba för jämställdhet mellan könen. Vi vill inte stoppa folk i fack. Ja, feminism heter det ju på normalsvenska. Och framför allt vill vi jobba mot våld i relationer, oberoende av om det är fysiskt, psykiskt, ekonomiskt, socialt eller nåt annat.

Vi vill peka på strukturella, samhälleliga fenomen som gör att kvinnor och tjejer - män med för den delen - inte kan, eller upplever att de inte får, göra vissa saker för att, tja, man inte gör sånt.

Prat, stöd, träffar? Vad är ett bra sätt att jobba med det här? Vad behöver du? Vad vill du göra? Vi du fundera på frågor kring vad det innebär att vara kvinna, tjej i Jakobstad med omnejd idag?

Vad är knöligt? Vad känns jobbigt och fel? Vad blir du arg på? Kommentera gärna.

Kvinnojouren finns på fejan och där finns kontaktuppgifter om det är nåt du undrar över eller vill diskutera.

Publicerad 20.01.2017 kl. 10:43

När blir man vuxen?

Se där en fråga som följt mig under största delen av mitt liv. Eller kanske snarare frågan: vad blir man vuxen av? Och vad blir man vuxen för?

Jag är 49. Detta år fyller jag 50. Då kunde man lätt får för sig att jag borde veta svaret på dessa vuxenhetsfrågor.

Det gör jag inte.

Däremot tänker jag mig en del saker som man förknippar med att vara vuxen. Det första är det ack, så viktiga men också i tonen tråkiga ansvar. Så tråkigt att jag snabbt tänker hoppa över det. Men det stämmer: att man klarar av att få ihop nåt slags vardag, betala sina räkningar, torka snoret, stiga upp och gå vidare när det skiter sig är väl en del av vuxenskapet.

Många vuxna människor har barn. Det har inte jag. Att ha barn gör att tiden blir mer konkret, mer synlig. Ett barn växer upp och utvecklas och därmed finns hela tiden ett konstant bevis på att man själv är äldre. Och det ansvar man har för en annan människa finns där hela tiden.

Det är en sanning att den som inte har barn mycket väl kan slarva på med sina egna projekt och grejer på ett annat sätt än den som är förälder. Man blir mer självcentrerad.

Så här långt är jag med.

Saker jag upprätthåller mina tankar kring handlar främst om dessa två till varandra relaterade frågor: när slutar man fråga? När slutar man leka?

Jag har aldrig kunnat sluta fundera på varför saker fungerar som de gör, människor gör som de gör, varifrån vi kommer, vart vi är på väg, varför vi inte kan ha lite roligt medan vi funderar på detta, varför katter är roligare än hundar, varför inga andra kvinnor jag känner i min ålder spelar bas, varför larsmoborna står i båten etc?

Varför man inte få vara fånig, varför man inte får sova på dagen om man vill. Varför man inte får göra saker dåligt. Varför man inte får misslyckas, och om man råkar göra det så ska man sopa igen spåren.

Varför jag är så ointresserad av att höra till grupper. Varför jag ändå är så intresserad av människor, deras tankar och deras bevekelsegrunder.

Alla dessa varför.

Jag tror på vikten av att tappa bort sig. Att inte veta vart man är på väg hela tiden. Jag tror på slumpen.

Jag tror inte på kontroll. Jag tror att vi behöver varandra. Jag tror att vi behöver tappa bort oss tillsammans. Jag tror att vi måste resa oss och titta över murarna.

Jag tror på ensamhet. Jag tror också att ensamheten är det största enskilda hotet mot människor välmående.

Men jag tror inte på att vara vuxen.

Publicerad 08.01.2017 kl. 15:33

Bilkillen

För den som nu legat sömnlös och oroat sig för hur det ska gå med mitt trashade bakljus - se förra inlägget - kan jag meddela att jag är i den lyckliga situationen att jag har en mig närstående person som vet allt om bilar och dessutom gärna fixar saker.

Simon bor dessutom ett kvarter bort och har hyfsat med tid att hjälpa sin gamla faster med allt möjligt.

När jag bodde i Åbo och senare i Helsingfors var det ibland fanimej hopplöst att få tag på nån som kunde fixa praktiska saker, typ borra hål i en stenvägg, fixa en extra strömdosa nånstans i lägenheten, byta en lampa på bilen. Hittade man nån hade de inte tid och när de hade tid kostade det alltid en hundralapp fast det tog en kvart.

Över till Småstaden. Av nån anledning finns det alltid tid att laga, byta, borra, bygga. Antagligen främst för att det är pinsamt att vända sig till nån utanför familjen eller den trängsta bekantskapskretsen och be om hjälp. Vissa saker köper man inte.

Det klassiska exemplet är stickade sockor. Dem gör en själv. Eller ens mor (som i mitt fall) eller nån mormor. Eftersom jag är värdelös på att sticka får jag bara tacka Herran.

Nåväl. Simon lagar vänster baklykta. Det enda jag behöver göra är att stå ut med skammen att hela släkten vet om att jag är urusel på att backa, vilket de glatt kommer att kommentera och minnas för all framtid. ALL framtid.

Det finns fördelar med att ringa nån firma och be dem ordna grejen. De kommer inte att mobba en resten av livet för det.

Publicerad 07.01.2017 kl. 15:14

Stolpfan

En sån där ledig dag då man eldar i kakelugnen och fungerar som kattunderlag. Inte mig emot.

Igår insåg jag att jag måste fixa en parkeringsplats åt bilen. Den har stått ute på gatan i alla väder under de två år vi haft den, men nu är det bara så att -20 inte funkar så bra för gammal Opel.

Den startade, hurra!, men på rutorna hade en isskorpa på ett par millimeter lagt sig. Det var fan hopplöst att skrapa. Så. Bilen på tomgång i en dryg kvart och skrapa, skrapa, skrapa.

Har jag sagt att jag inte är nåt stort fan av bilägande annars heller?

Klarade mig utmärkt utan bil i Åbo och Helsingfors, också två år i Jeppastan innan vi började renovera. Då blev det för svårt. Och jag blev med Ford Transit.

Transiten hade den fördelen att det var som att köra traktor. Mycket oljud, mycket rattvridande, mycket långsamt på landsväg. Ingen bil för nöjeskörande, direkt.

Sen gjorde jag mig av med Transun, och den fick ett nytt hem vid After Eight, där den nu pryder innergården sommar som vinter.

Sen kom Opeln till hushållet. Den är knallorange, vilket jag ser som en stor fördel (tänkt er parkeringsplats utanför typ Prisma en fredag eftermiddag, en miljard grå bilar, en orange = lätt att hitta) och bortsett att vi var tvungna att byta växellåda i den - vilket är svindyrt - har den tjänat oss fint.

Jag kuskar min mamma dit hon behöver, och Wifey till diverse tåg och bussar. Så far so good.

Men. Vinter. Kallt. Ovilja att starta. Skrapa.

Så det blev att hyra in Opeln i ett varmt garage i grannkvarteret. Inte alltför dyrt och inte långt borta. Inte utan att jag kände mig lite nöjd för dagen.

Tills jag skulle backa ut bilen för första gången och trashade en baklykta, på grund av en stolpe som absolut inte hade nåt att göra där den stod.

Ytterligare en orsak till att bilägandet inte tilltalar mig. Fan också.

Publicerad 06.01.2017 kl. 16:17

Nytt år, nytt försök

Jag hade redan hunnit knacka ned ett par rader om att jag firat nyåret i Berlin när Isidor (en av våra två katter) för n:te gången idag lade sig på tangetbordet och raderade allt.

Det jag också hunnit skriva var att jag är glad att 2016 är över. Det blir inte nån årsresumé, jag blir bara arg.

För 2017 avges inga löften - det blir man bara frustrerad över i nåt skede - men jag vill att vissa grejer ska hända detta år:

1) Jag ska få mitt romanmanus klart. Det har vilat under hösten (vilket är en eufemism för att jag inte riktigt lyckats ta tag i mitt skrivande) och när jag läste igenom det jag skrivit började nåt slag av insikt uppenbara sig i min hjärna. Jag vet på ett ungefär vad jag ska göra med det.

2) Mera tid för musiken. Jag ska börja spela i band nr 2 nu. Det blir mera noise / lo-fi än Cheeky Bastards, och vi är bara två i bandet. Jag och en glad skotsk man vid namn Alan. Han har vant sig vid att ingen förstår vad han säger (från Glasgow) men hans idéer om hur man gör musa begriper jag i alla fall.

3) Jag vill sluta ha dåligt samvete inför allt och alla hela tiden. Det här är svårt. Jag är annars rätt överens med mig själv och min omgivning men banne mig att man ska vara tvungen att hela tiden ha den där gnagande känslan present. Det är väl vådan av att vara människa bland andra människor, antar jag. Framför all om man är kvinna. Ansvar och plikt. Mest blir jag irriterad över att jag faller till föga och gör saker jag kanske inte är så där våldsamt intresserad av, och förlorar därigenom tid och energi som kunde sättas på att göra det jag egentligen vill. En klassiker.

Publicerad 04.01.2017 kl. 20:33

Linda in mig i dialekten när jag dör

Jag är dålig på att höra till grupper. Tänker på det nu igen när Svenska dagen firas, allt som ens lite luktar nationalism får mig att känna mig olustig. På fejan får jag reklam för Den stora finlandssvenska kryssningen som ska ske nån gång, nånstans, och det bara kryper i kroppen.

Mitt modersmål är svenska.

Nej, vänta.

Mitt modersmål är en dialekt som går rätt ner i hjärtnerven. Den för mig till en plats där jag hör hemma. Svenskan kom senare. Men den är också mitt språk. Och det är finskan också.

Jag studsar bland dem, fram och tillbaka. Jag märker inte när jag byter språk, jag märker inte vad jag tänker på för språk. När jag talar för mig själv sker det på alla tre om vart annat.

Men närmast är som sagt dialekten. Den kryper jag in i när jag vill känna mig hemma. Heim. Tä ja ska vara.

Publicerad 06.11.2016 kl. 16:32

Livet är det där...

... som pågår medan man försöker få nån ordning på sig själv, sitt jobb, katterna, frun och presidentvlet i USA. Det sistnämnda är för övrigt under aktiv förträngning. Pää räjähtää. Poks!

Bokmässan, möten, möten, möten, banda ny singel med Cheeky Bastards, fota nya, fräscha bilder på bandet (svårt när vi inte är så fräscha själva längre) och däremellan tafatta försök till nåt slag av socialt liv.

Ett bandprojekt kommer att bli två, jag tar över ordförandeskapet i Kvinnojouren och sen borde jag skriva, skriva, skriva.

Jag hinner inte skriva, skriva, skriva nu. S*t*n.

Publicerad 04.11.2016 kl. 11:25

Lista - pt. 2

Vad hittar man alltid/ofta...

På ditt skrivbord? Allt. Från katter till obetalda räkningar, borttappade usb-pinnar till nån halväten smörgås. Med jämna mellanrum bedriver jag arkeologiska undersökningar bland bråten. Mycket intressant.

Under din säng? Återigen: katter, lådor med allt möjligt i textilväg som inte används så ofta.

I din jackficka? Snus. Telefon. Näsdukar.

Bakom din kylskåpsdörr? Trötta grönsaker. Turkisk yoghurt.

Vid sidan av ditt handfat? Förvånansvärt tomt. En tvättmaskin på vilken det står allt möjligt, typ tandborstar och tops.

Högst upp i din bokhylla? Böcker som läses mer sällan (=aldrig, Mannerheims dagböcker i tre band på sammanlagt 5 kilo är ett bra exempel).

Längst ner i din tvättkorg? Yllegrejer som borde tvättas men som blir liggande för att det aldrig finns tillräckligt för att fylla en maskin. En katt eller två.

Framför näsan på dig? En laptop. En mugg med kaffe. Snus.

I dina tankar? Ogjorda projekt. Mina käraste. Världsläget. Drömmar om resor. Musik. Texter. (Inte i nån specifik ordning)

Publicerad 01.08.2016 kl. 10:04

Lista - det är väl en bra början?

Hakar på ratata.fi:s Vad skulle du aldrig... lista. Read and weep.

 

Äta? Kött äter jag ju inte. Fisk fuskar jag med.

Dricka? Anything med alkohol i. Har inte druckit en droppe på 972 dagar. Har druckit min ranson och någon/några andras. Done with that.

Skoja om? Rasistiska skämt står mig upp i halsen.

Ha på kroppen? Typ kläder, då? Känner mig väldigt obekväm i kjol men det går till nöds. Beige är en färg jag dissar. ser ut som om jag återuppväckts från de döda efter tre dagar.

Vilja uppleva? Jag vill inte uppleva att människor som står mig nära dör. Men det kommer att göra.

Kunna arbeta med? Hmm.. allt går ju ett tag. Men om man tänkte careerwise skulle jag nog aldrig kunna jobba med inredning. Jag är heminredningens Antikristus.

Säga nej till? Ett års skrivledighet. Det står högst upp på önskelistan.

Googla? Inga hämningar där.

Göra offentligt? Mera hämningar där. Berätta om mina demoner.

Blogga om? Se ovan.

Publicerad 29.07.2016 kl. 13:34

Dikter & sånt

Har tack vare en jobbgrej kommit mig för att läsa Henriikka Tavis diktsamling Toivo som kom ut för några år sedan. Jag har alltid haft en förkärlek för lyrik men läser bara sporadiskt.

När jag skriver fastnar jag ibland. Då läser jag gärna dikter. Varför? Helt enkelt för att boota om hjärnan, dikt fungerar inte på samma sätt som prosa, den har sin egen logik och den inkräktar inte på ens eget skrivande på samma sätt som jag känner jag annan skönlitterär text kan göra ibland.

Dikter är inget som intresserar speciellt många idag. Förlagen ger ut några diktböcker i året, så där till nöds, men det finns många mindre förlag som håller ställningarna. Det är bra. Ellips i Vasa t.ex. har satsat en hel del på lyrik.

Det som å andra sidan bara växer är estradpoesin, spoken word-tillställningar och poetry slam drar fulla hus. Jag hörde Mimie Märak på stadsbibliotket i Jakobstad i mars och jäklar i min lilla låda vilken drive den tjejen har.

Men det är som att ord på papper med få ord på varje rad och ojämna högerrader (som dikt har ibland, inte alltid) känns oöverkomligt jobbigt för många. Jag tycker också om att höra orden, se den som skrivit dem uttala dem och känna av dem i ett kollektiv. Vi behöver båda.

Tillbaka till Henriikka Tavi, då. Jag tycker väldigt mycket om hennes dikter, finskan är ett grymt språk när det gäller att jobba med rytm, spännande allitterationer och glidningar i språket (som homonymer, ord som skrivs samma sätt men har helt olika betydelser t.ex. val, springa, dom), och hon är enormt duktig på sånt.

Så om nån får för sig att hen vill läsa dikter på finska så är Henriika Tavi dagens tips.

 

Publicerad 25.05.2016 kl. 12:10

Att skriva, tvivla och andas

I mitt huvud pågår en ständig skrivprocess. Mindre har fästs vid papper men jag har alltid levt med tanken att jag ska skriva mera. Och längre. Och bättre.

Så jag gjorde som så många andra och befann mig plötsligt på en skrivarkurs, en kort en som pågick en vecka. Där kände jag att det här faktiskt kanske är möjligt.

Ett knappt år senare befann jag mig på kurs nummer 2, en lång en som pågick ett år. Där förstod jag att det här faktiskt ska ske.

För hundra år sedan jobbade jag med att skapa möjligheter för folk att gå skrivarkurser. Jag var med och skapade nåt som hette Litterärt skapande, en kurs på två år vid ÅA. Mest för att jag själv tyckte att det hade varit kul att gå en sån kurs. Fick följa med och lära känna ett antal duktiga och intressanta människor tack vare den, under de år jag jobbade med den.

Jag gick andra vägar och nu har jag skrivit så pass mycket att jag vet att detta blir ett färdigt manus. Det är en seger över ett brutalt, skröpligt självförtroende när det gäller såna här saker och en triumf för mina rätt dåliga sittmuskler.

Sen har jag så pass mycket insyn i förlagsbranschen - har jobbat en tid som förlagsredaktör - att jag vet att det är en lång och vindlande väg om man vill ge få ut en bok på ett etablerat förlag. Jag har inga större illusioner vad förlagarbranschen beträffar. Men jag gör mig vissa förhoppningar.

Varför? Därför att jag vill skriva mera. Och längre och bättre.

Vi återkommer till detta under hösten.

Publicerad 15.05.2016 kl. 21:07

Och så händer det nåt

Mitt arbete går ju mycket ut på att träffa människor som vill göra. Och hjälpa dem förverkliga olika grejer som har att göra med kultur, konst, litteratur, musik, eller bara vara med och skapa sammanhang där människor kan träffas.

Träffade just halva styrelsen från stadens somaliska förening, och lyfter på min obefintliga hatt och bugar och bockar. Unga människor som på tre månader åstadkommit mer än vad som hänt på de senaste tre åren innan de tog tag i saker och började leta sig utåt och söka andra att samarbeta med.

När man själv kommit hit som total ummikko har man en annan beredskap att fungera som mentor för andra. Somalierna har varit ganska isolerade här och den allmänna visan bland folk som jobbar med integration är att de är svåra att nå.

Inte längre. De här människorna kommer att göra en skillnad, de vet vad de vill och de gör det. Ett litet lokalsamhälle behöver alla engagerade människor som bara finns. Som inser det bl.a. vår regering inte tycks fatta: att utbildning är jävligt viktigt, att man måste stöda när folk är motiverade och vill påverka sin situation och att man behöver jobba tillsammans för att det här samhället inte ska kollapsa under tyngden från all skit som drabbat oss den senaste tiden.

Titta: här blev det lite mer ljus i ändan av tunneln.

Publicerad 12.05.2016 kl. 16:15

  
Efter en frapperande lång tid ute i periferin kommer jag snart att bli ännu mer perifer. Tillbaka till leråkrarna, fabriksröken, väckelserörelserna, de udda existenserna, dansbanden, drönarna, gräsrökarna och småstadsetablissemanget för att grunda ett agro-feministiskt tältkollektiv på torget i Jeppis. Hur det går? Vete fan. Hoppa på traktorn så kör vi.
 

Senaste kommentarer