Lista - pt. 2

Vad hittar man alltid/ofta...

På ditt skrivbord? Allt. Från katter till obetalda räkningar, borttappade usb-pinnar till nån halväten smörgås. Med jämna mellanrum bedriver jag arkeologiska undersökningar bland bråten. Mycket intressant.

Under din säng? Återigen: katter, lådor med allt möjligt i textilväg som inte används så ofta.

I din jackficka? Snus. Telefon. Näsdukar.

Bakom din kylskåpsdörr? Trötta grönsaker. Turkisk yoghurt.

Vid sidan av ditt handfat? Förvånansvärt tomt. En tvättmaskin på vilken det står allt möjligt, typ tandborstar och tops.

Högst upp i din bokhylla? Böcker som läses mer sällan (=aldrig, Mannerheims dagböcker i tre band på sammanlagt 5 kilo är ett bra exempel).

Längst ner i din tvättkorg? Yllegrejer som borde tvättas men som blir liggande för att det aldrig finns tillräckligt för att fylla en maskin. En katt eller två.

Framför näsan på dig? En laptop. En mugg med kaffe. Snus.

I dina tankar? Ogjorda projekt. Mina käraste. Världsläget. Drömmar om resor. Musik. Texter. (Inte i nån specifik ordning)

Publicerad 01.08.2016 kl. 10:04

Lista - det är väl en bra början?

Hakar på ratata.fi:s Vad skulle du aldrig... lista. Read and weep.

 

Äta? Kött äter jag ju inte. Fisk fuskar jag med.

Dricka? Anything med alkohol i. Har inte druckit en droppe på 972 dagar. Har druckit min ranson och någon/några andras. Done with that.

Skoja om? Rasistiska skämt står mig upp i halsen.

Ha på kroppen? Typ kläder, då? Känner mig väldigt obekväm i kjol men det går till nöds. Beige är en färg jag dissar. ser ut som om jag återuppväckts från de döda efter tre dagar.

Vilja uppleva? Jag vill inte uppleva att människor som står mig nära dör. Men det kommer att göra.

Kunna arbeta med? Hmm.. allt går ju ett tag. Men om man tänkte careerwise skulle jag nog aldrig kunna jobba med inredning. Jag är heminredningens Antikristus.

Säga nej till? Ett års skrivledighet. Det står högst upp på önskelistan.

Googla? Inga hämningar där.

Göra offentligt? Mera hämningar där. Berätta om mina demoner.

Blogga om? Se ovan.

Publicerad 29.07.2016 kl. 13:34

Dikter & sånt

Har tack vare en jobbgrej kommit mig för att läsa Henriikka Tavis diktsamling Toivo som kom ut för några år sedan. Jag har alltid haft en förkärlek för lyrik men läser bara sporadiskt.

När jag skriver fastnar jag ibland. Då läser jag gärna dikter. Varför? Helt enkelt för att boota om hjärnan, dikt fungerar inte på samma sätt som prosa, den har sin egen logik och den inkräktar inte på ens eget skrivande på samma sätt som jag känner jag annan skönlitterär text kan göra ibland.

Dikter är inget som intresserar speciellt många idag. Förlagen ger ut några diktböcker i året, så där till nöds, men det finns många mindre förlag som håller ställningarna. Det är bra. Ellips i Vasa t.ex. har satsat en hel del på lyrik.

Det som å andra sidan bara växer är estradpoesin, spoken word-tillställningar och poetry slam drar fulla hus. Jag hörde Mimie Märak på stadsbibliotket i Jakobstad i mars och jäklar i min lilla låda vilken drive den tjejen har.

Men det är som att ord på papper med få ord på varje rad och ojämna högerrader (som dikt har ibland, inte alltid) känns oöverkomligt jobbigt för många. Jag tycker också om att höra orden, se den som skrivit dem uttala dem och känna av dem i ett kollektiv. Vi behöver båda.

Tillbaka till Henriikka Tavi, då. Jag tycker väldigt mycket om hennes dikter, finskan är ett grymt språk när det gäller att jobba med rytm, spännande allitterationer och glidningar i språket (som homonymer, ord som skrivs samma sätt men har helt olika betydelser t.ex. val, springa, dom), och hon är enormt duktig på sånt.

Så om nån får för sig att hen vill läsa dikter på finska så är Henriika Tavi dagens tips.

 

Publicerad 25.05.2016 kl. 12:10

Att skriva, tvivla och andas

I mitt huvud pågår en ständig skrivprocess. Mindre har fästs vid papper men jag har alltid levt med tanken att jag ska skriva mera. Och längre. Och bättre.

Så jag gjorde som så många andra och befann mig plötsligt på en skrivarkurs, en kort en som pågick en vecka. Där kände jag att det här faktiskt kanske är möjligt.

Ett knappt år senare befann jag mig på kurs nummer 2, en lång en som pågick ett år. Där förstod jag att det här faktiskt ska ske.

För hundra år sedan jobbade jag med att skapa möjligheter för folk att gå skrivarkurser. Jag var med och skapade nåt som hette Litterärt skapande, en kurs på två år vid ÅA. Mest för att jag själv tyckte att det hade varit kul att gå en sån kurs. Fick följa med och lära känna ett antal duktiga och intressanta människor tack vare den, under de år jag jobbade med den.

Jag gick andra vägar och nu har jag skrivit så pass mycket att jag vet att detta blir ett färdigt manus. Det är en seger över ett brutalt, skröpligt självförtroende när det gäller såna här saker och en triumf för mina rätt dåliga sittmuskler.

Sen har jag så pass mycket insyn i förlagsbranschen - har jobbat en tid som förlagsredaktör - att jag vet att det är en lång och vindlande väg om man vill ge få ut en bok på ett etablerat förlag. Jag har inga större illusioner vad förlagarbranschen beträffar. Men jag gör mig vissa förhoppningar.

Varför? Därför att jag vill skriva mera. Och längre och bättre.

Vi återkommer till detta under hösten.

Publicerad 15.05.2016 kl. 21:07

Och så händer det nåt

Mitt arbete går ju mycket ut på att träffa människor som vill göra. Och hjälpa dem förverkliga olika grejer som har att göra med kultur, konst, litteratur, musik, eller bara vara med och skapa sammanhang där människor kan träffas.

Träffade just halva styrelsen från stadens somaliska förening, och lyfter på min obefintliga hatt och bugar och bockar. Unga människor som på tre månader åstadkommit mer än vad som hänt på de senaste tre åren innan de tog tag i saker och började leta sig utåt och söka andra att samarbeta med.

När man själv kommit hit som total ummikko har man en annan beredskap att fungera som mentor för andra. Somalierna har varit ganska isolerade här och den allmänna visan bland folk som jobbar med integration är att de är svåra att nå.

Inte längre. De här människorna kommer att göra en skillnad, de vet vad de vill och de gör det. Ett litet lokalsamhälle behöver alla engagerade människor som bara finns. Som inser det bl.a. vår regering inte tycks fatta: att utbildning är jävligt viktigt, att man måste stöda när folk är motiverade och vill påverka sin situation och att man behöver jobba tillsammans för att det här samhället inte ska kollapsa under tyngden från all skit som drabbat oss den senaste tiden.

Titta: här blev det lite mer ljus i ändan av tunneln.

Publicerad 12.05.2016 kl. 16:15

Curriculum Vitae

Ja. Hej människor.

Om nån trodde att jag stannat i Kajana för att framleva resten av mina dagar där kan jag meddela att så icke är fallet. Fick nåt slags bloggamnesi.

För tillfället sitter jag hemma med en katt i famnen - icke särdeles ovanligt - och försöker skarpa efter x antal bihåleinflammationer, en dito -operation, anemi och en tvåmånaders feberperiod som sög musten ur mig.

Plats för gnäll.

I mitt fb-flöde gör Pohjanmaan TE-toimisto för nåt som heter "Erotu eduksesi - Skilj dig från mängden -valmennukset", där hågade arbetslösa kan lära sig skriva en cv som är tänkt att attrahera potentiella arbetsgivare samt hur man i allmänhet beter sig för att dölja eventuella misantropiska och asociala drag.

Ok. Här är mitt första utkast.

Sur, medelålders, ostraight humanist söker arbete som lämpar sig för kvinna med lömskt och opålitligt immunförsvar, samt bipolär diagnos som bonus. Vill ha hög lön, väl tilltagen fritid och vänligt bemötande. Äter nyliberaler på sin fritid.

Vänligen kontakta "Jag vet också hur en hagelbössa fungerar".

Tur att man har jobb.

Publicerad 10.05.2016 kl. 15:45

Kajana. Finns. Också. Uppenbarligen

I förra veckan såg jag Kajana i all dess glans. Det var inte så illa, egentligen. Men av alla småstäder i detta landet som man kan besöka blev det nu en håla som finns lite längre bort än många andra hålor.

Jag var på ett seminarium som UKM* ordnar vartannat år i sagda stad. Årets tema var "Päivitetään Suomi" och det gällde mångkulturalitet, detta bespottade begrepp. Många intressanta inlägg men jag har fortfarande svårt för suomalaisuus och kantasuomalainen etc. Vad är jag för en suomalainen här? Om man sorterar under x antal minoritetsetiketter känns det alltid knöligt med att använda stämplar på sig själv och andra. Det vilar nåt lurt i identetietspolitiken, sanna mina ord.

På lördag ska jag springa halvmaraton i Åbo. Får sällskap av P som ska springa sin första halvmara. Själv är jag ju ett grymt proffs som sprungit hela en (1) halvmara tidigare. Vi tar det lugnt.

Annars hänger allt lite i luften, väntar på att projektet ska godkännas av högre makter, att det ska bli höst på riktigt, att energinivå ska stiga en aning. Vaknade med skallebank och snuva imorse, helt onödigt om ni frågar mig.

Publicerad 08.09.2015 kl. 14:43

Mer EU-projekt

Förefaller vara så att jag fortsätter på min EU-projektbana, det saknas en gummistämpel från myndighetshåll, men i övrigt torde allt vara klart.

Det betyder att mitt jobb är säkrat för ett par år (åtminstone) framöver. Pang! Där föll en sten från varifrån de nu brukar falla.

När jag var yngre och fick ut mina papper från det där stället i Åbo som utbildar folk till akademiker (detta hände 1994) visste jag inte vad jag skulle börja jobba med. Jag vet fortfarande inte vad jag ska bli när jag blir stor. Kan ju trösta er (och mig) med att det löser sig för det mesta.

Under tiden det var tänkt att jag skulle skriva en doktoravhandling ägnade jag mig åt pop och rock och gav ut tre skivor med bandet jag då var med i. Sånt kan man också ägna sig åt. Däremot betalar det inte räkningar. Jag lärde mig dricka mycket öl och fick se Kuopio, Mariehamn och Austin, Texas. Jag fick sova i en paketbil. Jag fick bärs av en österrisk tiggare i Paris.

Vad vill jag ha sagt med detta månne? Livet pågår under det att vi nojar över allt möjligt. Det händer saker. Till slut går det ända bra för det mesta. Bara så att ni vet.

Publicerad 28.08.2015 kl. 13:59

Aspen bad mig löpa, löpa...

När det kör ihop sig i huvet brukar jag springa. Har observerat att när kroppen rör på sig rör sig huvudknoppen också. Och man blir trött, d.v.s. kroppen blir trött på ett skönt sätt och då stör det inte att man är trött i huvet också. Nåt sånt.

Nu är det ett bra tag sen kan kom på att man mår bra av att röra på sig, inte bara kroppen utan också det som finns infällt i skallen på en. Att röra på sig i den s.k. naturen är även det hejsan.

Hur funkar detta, då? Jo, musklerna tillverkar ett enzym som bryter ner ett ämne som bildas när hjärnan utsätts för stress - på samma sätt som levern och njurarna städar bort skadliga ämnen gör det här enzymet att ett ämne som kallas kunyrenin och bildas när man känner stress omvändlas till en syra istället. Det ämnet kan inte nå hjärnan.

Fina pipor. Fast som med allt annat kanske man borde ta sig en titt på vad det är som skapar stress, och i förlängingen ofta depression. Vissa människor klarar tydligen bättre av att utsättas för stress medan andra är mindre stresståliga.

I dagens läge - läs jobbvärld - är det inte konstigt att folk upplever stress i högre grad. Sen har vi en regering som tycker att folk ska jobba mera. Samtidigt har vi närmare 300.000 arbetslösa.

Dela på jobben? Hur låter det?

Publicerad 24.08.2015 kl. 10:40

Nä, det är inte så bråttom

Ååh, som vanligt blandade känslor när man bänkar sig framför jobbdatorn en måndag. Helgen gick i bikörandets och löpandets tecken. Bilkörning i 953 kilometer och löpning i drygt 17 (Helsinki Street Run). Även om det är rätt tråkigt att köra långa sträckor var det värt det, Helsingfors visade sig från sin allra skönaste sida och Street Runet gick via fina miljöer som Lövö-Granö-Laru i sensommarskrud, där jag förnöjd och rödblossande tassade fram tillsammans med en hel del andra på lördag eftermiddag.

På natten låg jag sen i min hotellsäng och hörde vinden föra med sig ljudfragment från Pet Shop Boys och Florence+machine. Den utdelningen av Flow räckte fint för detta år, saknade inte Sunnanvik och det här året var det inget som riktigt lockade.

Kan inte nån bara ta the Staves hit nu?

På vägen ner på fredagen blev jag igen botad från det där att det skulle vara trevligt med en gammal brittisk motorcykel (Norton, Triumph) när vi anlände till Jalasjärvi ett par minuter efter att en motorcykel ränt rakt in i sidan på en bil i utfarten vid Juustoportti. Killen i bilen skulle köra ut från Ostporten och svänga till vänster mot Tammerfors på riksväg 3. Antingen såg han inte motorcyklisten eller så missbedömde han farten hos den sistnämnde.

Resultaten var inte roligt att se. Men han på motorcykeln överlevde och fördes med helikopter till Tays sjukhus. När det smällde satt två ambulansskötare på kaffe på Juustoportti och de hade just hunnit springa ut när vi kom fram. I det avseendet hade prätkäkillen tur.

Folks, ta det lugnt i trafiken. Det är inte så jävla bråttom. Om man sitter i en plåtlåda är man mer skyddad än om man rör sig på två hjul, som bekant är det inget vidare att vara cyklist heller. Eller fotgängare. Var rädda om varandra därute.

Publicerad 17.08.2015 kl. 12:37

Lever hon?

Jodå, det gör hon. Sommaren har medfört diverse extracurrikulära händelser som tagit tid att hantera både i verkligheten och i huvet (sjuka, gamla människor i min / vår närhet, samt ett läkarbesök som ledde till en något oväntad diagnos - eventuellt mer om detta senare).

Nu sitter jag vis skrivbordet på jobbet igen efter att "semestern", vad vi nu ska kalla ledigheten, inneburit utflykter i den finländska geografin till platser som inte besökts på decennier: Kalajoki, där årets Bimmerparty ledde till att ett överskott av luftburen testosteron gjorde att vi snabbt drog vidare till Uleåborg (vackert!).

Senare ett besök i Vuokatti / Sotkamo, nåt som hade varit riktigt förträffligt om det inte regnat 24/7 under de två dagar vi var där.

Så där lagom till solens och värmens ankomst är det nu skrivbordet på jobbet som gäller. Gud ske pris så är det fredag idag och kanske, kanske det till och med går att föreställa sig ett dopp i nån tillräckligt varm vattenansamling utomhus om värmen håller i sig. för se.

Publicerad 07.08.2015 kl. 12:56

Anarchy in the EU

Sitter och försöker samla tankarna efter att ha varvat ner efter kvällens löprunda. Dagens primära program har bestått av att stirra på EU-blanketter, lyfta bort katter från EU-blanketter och ägna hela min utsökta formuleringsförmåga till att fabulera ihop nåt som låter både vagt och palusibelt, konkret och framsynt på ett sånt sätt att vi kan beviljas pengar för att starta ett kulturcenter.

En hjärntömmande löptur var av nöden, med andra ord.

Jag har en ytterst kluven inställning till EU-projekt. Har gjort det förr. Byråkratin i sig tycker jag inte är särskilt jobbig, den trallen lär man sig ganska fort. Problemet är kortsiktigheten, den inbillade förträffligheten med allt som är innovativt* och nytt, och det faktum att det mesta som sker inom kulturbranschen är hänvisat till en oändlig räcka ansökningar, och sen jobbar man kniven på strupen under några år om man lyckas få finansiering.

Gnällgnäll. Fördelen är förstås att det har kommit en hel del bra grejer som gett bestående resultat ur de här projekten också. Men det kräver också att man verkligen har en bra, konkret idé och ser till att man hinner förankra projektet i den omgivning där det ska verka. Annars är man i pisset, som det heter i denna landsända.

För att städa bort byråkratstämpeln kan jag också meddela att jag varit på punkfest i fredags och bland annat sett det legendariska punkbandet Rövsvett som hängt med sedan 1983. Sug på den, ni.

*riktigt innovativa grejer skulle EU-byråkraterna inte känna igen eller förstå sig på om man så skulle slå dem i huvet med dem. Det som är innovativt på riktigt har inte nödvändigtvis nån tydlig funktion, är inte till nytta, det är bara konstigt. Vi känner inte igen det som är innovativt och därmed begriper vi inte vad det ska vara bra för.

Publicerad 05.07.2015 kl. 22:37

Kulturtanten drar sitt strå till stacken

Igår träffade jag min handledare och en kurskompis på skrivarkursen jag går. Igen märkte jag hur roligt det är att sitta och prata skrivande och hur viktigt det är - skrivande är en grymt ensam sysselsättning. Spela musik får man hela tiden göra med andra, det har jag gjort rätt mycket de senaste veckorna också, men att jobba med att skriva när det börjar krypa i hela kroppen och man upplever att man inte kommer nån vart är en pina.

Needless to say behöver jag båda. Under Jakobs dagar har Cheeky Bastards keikka (mer om det senare), en av de två i året vi tydligen gör på regelbunden basis. Lite fler kunde det vara men det där med att sitta i paketbil och köra xxx kilometer, soundchecka, vänta fem timmar, spela en timme, packa ihop och köra hem hem igen xxx kilometer lockar inte varje helg, om man säger så. Möjligen ett par gånger i året, av nostalgiskäl.

Å andra sidan är vi rätt bra, om jag får säga det själv, och att enbart stå med basen runt halsen i ett 8 kvadratmeter stort rum i hörnet av att garage inte riktigt heller är hela poängen med att hålla på med musik. Vi kanske kunde utöka keikkandet till tre gånger i året?

Utöver dessa funderingar kring privatkulturella, -musikaliska och -litterära aktiviteter borde jag denna vecka lägga till på att göra en EU-ansökan klar. Det låter kanske inte så roligt men de facto är det inte så illa som det låter. Den här gången är planerna nämligen rätt klara och känns realistiska - till skillnad från andra gånger när det skjutits med hagelbössa från höften. Det går ju också men sen kan det kännas svårt när man ser sin projektplan och undrar: hur tänkte jag här?

Publicerad 29.06.2015 kl. 09:23

Provinssi - dags för återbesök

På onsdagen ska jag återuppleva Provinssirock för första gången på jag minns inte när. Fick lämpligen plats i en bil som åker till och från Seinäjoki och jag hinner se bl.a. Muse och Die Antwoord. Stadiumrock i all ära - jag ser gärna Muse en gång i Livet - men sydafrikanerna i Die Antwoord är jag mer nyfiken på.

Mycket av festivalandet tappade sin charm under 90-talet när det innebar jobb och inte fritid att åka runt på diverse tillställningar och spela själv. Fast visst fanns det fördelar. Hann t.ex. se the Ramones 1994 på legendariska Nummirock och sova i framsätet på en Mercedes paketbil i Joensuu ett år senare när ingen ville fixa övernattning åt oss.

Numera sover jag helst i min egen säng och går på medelålderstantkonserter typ Tori Amos och Patti Smith.

1989 var jag på Provinssi och såg REM, Lou Reed, Sugarcubes och div. andra storstjärnor för tiden. Som Jeppis stolthet Dreadline. Det regnade oavbrutet i tre dygn och gav nostalgiföda för resten av livet. Idag ska det vara minst Kate Bush för att jag skulle lägga mig och sova i ett tält i lervällningen, men för henne skulle jag definitivt göra det. Till och med utan tält.

Publicerad 22.06.2015 kl. 13:44

Hey, June, don't make it bad

Men härrigud, vart tar denna juni månad vägen? Den smyger iväg som en skogssork under vedhögen vid stugan, så snabbt att man bara skönjer en rörelse av nåt obestämt grått i ena ögonvrån.

Efter min lördag på stigarna runt Helsingfors stränder har jag tagit det rätt lugnt, och visst tusan krånglar höger knä. Inte helt oväntat efter drygt 20 kilometer på mestadels asfalt och nu är det bara att vila, klämma, stretcha massera, whatever och hoppas att det fixar sig.

Sommarens planer i övrigt ser inte speciellt upphetsande ut. P ska skriva bok i juli och augusti, jag ska jobba och försöka få ordning på en text jag är på väg med nånstans - inte klart vart - och sen har vi ett par keikkor med Cheeky Bastards. Annars tänker jag ta det lugnt och titta på när katterna frodas.

Om tants knä håller springer jag ett helt maraton i september. Men dit är det långt, både kilometermässigt och tackålov tidsmässigt. Dagen efter sticker vi på en vecka till Turkiet där jag sen tänkte låta mig bäras runt på en bekväm divan, matas med färsk frukt och svalkas med citronte.

Publicerad 15.06.2015 kl. 10:01

  
Efter en frapperande lång tid ute i periferin kommer jag snart att bli ännu mer perifer. Tillbaka till leråkrarna, fabriksröken, väckelserörelserna, de udda existenserna, dansbanden, drönarna, gräsrökarna och småstadsetablissemanget för att grunda ett agro-feministiskt tältkollektiv på torget i Jeppis. Hur det går? Vete fan. Hoppa på traktorn så kör vi.
 

Senaste kommentarer

26.02, 13:05Könsbytarkatten av Mia
03.02, 08:20Sakranihe av Mia
23.01, 08:20Les Lurvbolles! av Mia
22.01, 16:02Les Lurvbolles! av Lotta