Mannen från Inrikesministeriet var nöjd.

Nu ska jag pusta ut innan jag måste börja göra budgetändringar och slutrapporter med att

a) plocka nässlor så att vi har nåt att äta på cafét imorgon

b) fylla en rosklava med skräp som rivits ut från köket och badrummet

Känner redan hur en osund känsla av tillfredsställelse (tänk inget snusk) överrumplar min lekamen och hur detta i kombination med sommarvädret kommer att skicka mig käpprätt till nirvana.

HQ vs. IM 1-0

Nu har det varit varmare i maj än vad det var under hela sommare i fjol. Vi svettas som små djur i vår lilla lägenhet, men efter att ha längtat efter värme i åtta månader eller nåt sånt så skiter jag i det. Går runt och känner mig klibbig mest hela tiden.

Igår var det dags för lättversionen av roudande efter fredagens keikka. Lättversion för att S själv plockat med sig trummorna hem. I mitt nästa liv ska jag hur som helst skola om mig till groupie. Då slipper man rouda.

Vårens första stugbesök med lite räfsning, ansande av buskar etc. är också avklarat. Kanske man hinner häcka där lite mer denna sommar. I fjol var det lite skit samma. Regnet kan man titta på hemma i stan. Då slipper man i alla fall gå ut varje gång man behöver utföra nåt på toan.

Och nästa vecka får vi besök av inspektörerna från Inrikesministeriet på jobbet. Oh, joy. Gäller att se till att alla papper finns där de ska, då. Petiga lär de ska vara så jag hoppas att vår ekonom tillfrisknat tills de kommer. Annars sitter jag där ensam och svamlar.

Igår började jag läsa Masja Nikolajevas bok Om hur hur jag växte upp under diktaturen, en självbiografi om hennes liv i Sovjetunionen. För mig som föddes under en tid då man på längt när inte var säker på att ryssarna skulle fortsätta hållas på sin sida gränsen är det oerhört intressant att läsa om hennes liv som barn och ung i detta mystiska land (mystiskt uppenbarligen för dem som bodde där också) där bakom vargskogen.

Närhistorien är spännande. Man märker hur mycket man glömt, om hur man förhöll sig till sin omvärld, hur Europa var nåt avlägset, hur gränserna var svårforcerade när man reste. Utan mobiltelefon, utan kreditkort, utan språkkunskaper förutom nåt rudimentärt inslag av tyska (engelskan räknas inte - förresten hade man föga nytta av den om man reste till Öst).

Idag kan man resa hur mycket man vill till Ryssland. Intresset bland vanligt folk är begränsat. Språkkunskaperna om möjligt ännu mindre. Men visst kittlar tanken på att resa till och i Ryssland, speciellt som jag inte satt min fot på rysk mark sedan den var, just det, sovjetisk, i Leningrad 1991.

Första och enda gången jag stött på manliga hotellprostituerade. Men det är en annan historia.

I kväll 49-årsfest. Cheeky B ska spela. Nån gång i en grandiös framtid kanske vi spelar nån annanstans än på privata fester också.

Only God will know.

Jaja. Det är inte bara den här dagen det är trögt att springa men jag vill åtminstone låta påskina att det nån gång kan tänkas gå lätt och fint.

Köpte nya skor som Wiggle hade den goda smaken att skicka åt mig from the UK, det tog en vecka. Specsen antyder att de ska funka bra för kobenta pronatörer (nå, det sistnämnda i alla fall) och så måste man ju gå efter det viktigaste kriteriet: de ska vara snygga.

Det gick helt bra i de 9 km jag skubbade runt i långsam takt, en liten blåsa under höger fot går att fixa med lite jesustejp på strategisk plats i dojan. Sono contenta som man skulle säga i Italien om man är av kvinnokön.

När det blir måndag är det som när man mötte de elaka stora pojkarna på vägen hem från skolan. Aldrig vet man riktigt hur det går, ibland blir man ignorerad och kan smyga sig runt utan att nåt händer, ibland kommer en käftsmäll. Eller så borrar blickarna in i en med ett löfte om en käftsmäll nästa gång. När dom orkar.

Idag har mitt arbete kretsat kring potatiskok, en virrig konstutställning med tillhörande virrig vernissage, renovering och bidrag som ska sökas till en litteraturgrej på jobbet.

Helst skulle man ligga under täcket med en god bok. Men först ska Otto A Malm ha sitt.

Enligt almanackan, inte så mycket enligt termometern, är det vår och det betyder att sommarens rajraj ska planeras NU. Egentligen har jag väl klart för mig vad jag vill göra men jag måste ta mig i kragen och skita ut nåt konkret så jag kan börja antasta folk med arbetsuppgifter och annat.

Ett par kortare sommarkurser ska det bli, verkstäderna står tomma här på After Eight så det finns ställen att härja fritt på.

I augusti kommer vi att göra en riktigt kul grej, vi ska introducera en filipinsk tradition i form av ett Zombie Fun Run, en löptävling där de som springer jagas av zombies. Låter väl mysigt? På samma gång skramlar vi ihop lite pengar för välgörenhet.

Tills zombierna blir verklighet kommer vi att ägna oss åt seriösa saker som invandrarkvinnor, mentorskap och sysselsättning och sånt.

Någorlunda tillbaka i verkligheten. Ålandsresan var intensiv, vi var på den typen av kurs där det inte fanns speciellt mycket fritid, utan vi följdes åt som en grupp dagisbarn dagarna i ända.

Och en del av nätterna. Eftersom vi inte är dagisbarn.

Tillbaka på natten mellan torsdag och fredag. Efter tre timmars sömn var det sen bara att förbereda sig för farbror Lasses begravning. Saknade honom som mest när det sjöngs psalmer. På en annan begravning för länge sen upptäckte jag att han hade en riktigt bra sångröst. Det visste jag inte om tidigare. Som busschaufför behöver man inte sjunga så mycket.

Numera träffar jag mina kusiner och andra släktingar mest på begravningar. Känns ju lite lagom surt.